Michelle Williams var, som vanligt, oerhört bra i “My week with Marilyn” även om jag inte tyckte filmen var SÅ bra som jag hoppats på.

Tycker däremot om idén att begränsa en biopics berättelse till en viss tid i personens liv. Filmer där man går igenom hela livet från vagga till kista blir ofta lite löjliga, framför allt eftersom man då ofta väljer ut en eller två händelser som sedan får agera som “förklaringsmodell” för personens känslor, beteende och svårigheter i resten av filmen.

Det jag inte vet om jag gillar eller inte med My week med Marilyn är de “diskreta” klippen där man får se Marilyn Monroes nattduksbord. Givetvis är det ju alltid kul att skymta böcker på film och Marilyn Monroe älskade böcker så det är ju inte fel i sig att visa upp detta intresse i scenografin. Snarare tvärtom. Men det är sättet man gör det på som jag kan tycka är lite för förenklat.

Det blir visserligen snygga stilleben men också stilleben över det synsätt på Monroe som är själva konflikten som filmen också vill ta upp. Man förutsätter att publiken ska ha den uppfattningen som folket omkring henne hade då: att hon var en dum blondin vars enda styrka var att plocka fram en sexighet framför kameran, något som också Laurence Olivier spelad av Kenneth Branagh säger till henne vid ett tillfälle.

Man nöjer sig med att göra henne till en sorts konstnärlig variant på det Fredudianska “hora/madonna-komplexet“. På dagarna levererar hon sexig och glättig underhållning framför kameran eller spelar dum framför sina fans, på nätterna ligger hon och dricker drinkar och knaprar tabletter och gråter och läser tunga författarskap. Och aldrig skall de tu mötas… eller?

I stort varje bok som skymtar förbi går att identifiera även om vissa kräver ett antal tuffa googlingar (har hittills identifierat Bernard Shaw and Mrs. Patrick Campbell, their correspondence och  Selected Letters av D.H Lawrence, resten jobbar jag på).

Eve Arnold fotograferade den berömda bilden, när Monroe läser Odysseus, omkring den tid som filmen spelades in så det går självklart att försvara sig med att valet är historiskt korrekt. Däremot kan jag känna att jag blir lite underskattad när Monroe i sina drog- och alkoholdimmor ändå ska ha sinnesnärvaro nog att ständigt arrangera sin kvällsläsning så tjusigt med framsidan uppåt att jag som betraktare ska förstå att det går ju faktiskt att vara snygg och smart på samma gång.

Paus för att utbrista i ironisk chock.

Jag säger inte att det faller platt, verkligen inte, men det står och balanserar på en skör tråd. När man ställer en pillerburk OCH ett drinkglas på ett nummer av tidskriften IDEAL HOME på nattduksbordet hos en skådespelare som kommer från ett “trasigt hem” får man balansera noga noga så att man inte skriver läsaren på näsan.

MEN! Trots dessa funderingar kring böckernas roll som scenografi i hopp om att kunna visa upp den mer komplicerade kvinnan bakom masken så blir jag ju givetvis sentimental av tanken på att Marilyn Monroe kanske, precis som jag och många andra, kunde hålla ångest på avstånd en liten stund, ägna sig åt lite verklighetsflykt som i bästa fall gör en lite mer empatisk och bildad och  känna att man i ens mörkaste stunder i alla fall har en vän som man alltid kan lita på: litteraturen. Och då spelar det inte spelar så roll att man har RÄTT böcker på nattduksbordet utan att det faktiskt ligger några där.