Romaner

Bokomslag

Blod och guld – John Steinbeck

By On 2013/03/15

06
01


“De se som säger att barn är lyckliga, de glömmer sin egen barndom.”

Visst är det vansinnigt egentligen att det görs barnfilmer baserade på pirater och sjöröveri när tortyr, plundring, mordbränder, mord och våldtäkt var de metoder som ingick i deras sätt att försörja sig. Den allra värsta av dem var Henry Morgan som levde under första hälften av 1600-talet. John Steinbecks debutroman Blod och guld (Cup of gold) är baserad på Morgans liv.

När jag själv växte upp gillade jag aldrig pirater. Jag älskade Batman och Westernfilmer. Jag klädde ut mig till revolverman, hade hölster med nitar, och jag lyckades nästan få mina föräldrar att döpa min lillebror till Robin efter Batmans hjälpande hand. Enda anledningen till att jag blev sugen på en pirathistoria nu som vuxen var Sjösala förlags lyxutgåva i begränsat antal.

Jag gick alltså in med skepsis. Men jag blev glatt överraskad. För det första är boken lika mörkt formgiven som berättelsen är skriven. Det är inga tokroliga fotomodellsnygga och disney-mjuka pirater det här. Det är totalt jävla mörker och folk som kräks blod.

För det andra är dess sidor bestrukna med tjära vilket gör att den luktar hav och rök. Personligen associerar jag doften till sommarlovsveckor jag spenderade i Hälsingland som liten hos min farmor och farfar i en före detta fiskeby långt bort från civilisationen. Jag cyklade runt på en gammal postcykel som målats svart och räknade dagar, timmar, minuter till jag skulle få åka hem och undkomma min extrema hemlängtan.

02

Det är förmodligen en association som är gynnsam för berättelsen. I början av historien framstår Henry som någon sorts halvt curlad och lite bortskämd Håkan Hellström-karaktär som vill mönstra på en båt, åka på äventyr till västindien och bli rik. Och det känns oskyldigt. Man unnar honom det trots att hans mamma blir ledsen är han rymmer iväg.

Sen drar det igång. Han förslavas. Och därefter följer år av träldom, människoförakt, tortyr, stöld, våldtäkter och allmän jävlighet och förakt för människor. Det finns ett stråk av Enid Blyton-äventyr en ganska bra bit in i boken men det blir mer och mer otäckt och snart är den sista äventyrskänslan borta. Ibland matcher inte doften av tjära innehållet rent bokstavligen eftersom den inte enbart utspelar sig på havet. Men jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till det rum som boken utgör när jag är ifrån den. Lukten av tjära pekar hela tiden framåt mot åren på haven på samma sätt som Henry själv bidar sin tid under flera år med hjälp av drömmen om havet. Jag tycker det är briljant. Det är inte bara en gimmick, ett sätt att skilja ut sig från eböcker och billiga kartonnage.

Sidorna är snyggt smutsiga längs kanterna och typsnittet är hämtat från tiden då boken först gavs ut. Originalöversättningen fungerar jättebra men borde ha korrekturlästs bättre. Det är egentligen boken största minus, det är alldeles för många stavfel och korrekturmissar.

Förutom de lite för lågupplösta illustrationerna av knopar så är kopparsticken utsökta och förstärker känslan av att ha hittat en dyr artefakt snarare än att ha köpt en bok.

05

Henry lär sig slaveriets ABC och hårdnar sakta som människa. Han ägs av en slavhandlare och han piskar slavarna under honom. Han visar förakt för den kvinna som visar honom kärlek, kallar henne för ett djur, stjäl pengar och går sedan till sjöss för att bli buckanjär (en sorts pirat). Det är en historia som påminner mycket om filmer som Scarface eller Barry Lyndon där huvudpersonen desperat försöker fylla ett odefinierat hål med pengar och makt.

04

03

När vi följer skildringarna av Henrys resor med skepp följer vi dem även rent typografiskt i form av koordinater. Åh vad jag njuter trots allt lidande som täcker sidorna som tjära. Jag njuter som jag njuter när jag lyssnar på Nina Simone när hon skrattar ett piratskratt live under framförfarandet av Pirate Jenny 1964. Och jag njuter av det teatrala sorgsna och självömkande som är botten i en fullblodstyrann på 1600-talet och som också är botten i mig i mina värsta stunder:

“Han hade rört vid allt och han hade sett hur allt bleknade och skrumpnade när han vidrörde det.”

Sjösala förlag 2012
ISBN: 9187193019 Sidor: 295
Omslag: Simon Hessler / Room for words
Danskt band med skyddsomslag: Fritz StåhlBokusAdlibrisVia Godhandling
Finns den inne på biblioteket?

 

 

 

Read More

Radio + Podcasts

Romanpriset avsnitt 1

By On 2013/03/11

Sid 1 av 3 av mina Ön-anteckningar.

Sid 1 av 3 av mina Ön-anteckningar.

Jag och Johanna Lindbäckbokhora har ett norrbottniskt dialektbattle efter att jag hävdat att hennes Lulemål nästan slipats bort helt efter senaste avsnittet av Bokpodden (#7). Jag har ännu inte fått hennes dom men kan själv konstatera att jag inte hade mycket Kalixmål kvar själv i första avsnittet av Romanpriset.

När vi kom till radiohuset var det öde, bara vi i juryn där. Vi fick namnskyltar att klistra på oss. Någon var förkyld, jag är hypokondriker i en extremt nervös situation, you do the math. Jag försökte ty mig lite till Anthony som jag direkt tyckte det var kul att prata med. Jag försökte vara rolig när Nina intervjuade oss. Jag försökte att inte fortsätta klicka med min kulspetspenna men det gick inte och ljudteknikern fick komma ut ur kontrollrummet och säga till mig att sluta (han var dock inlånad från Människor och tro-redaktionen och var väldigt snäll så det låter värre än vad det var.)

Jag lugnade ner mig efter att vi börjat prata om böckerna. Plötsligt kändes det som att vi kände varandra. Varje bok pratade vi om i cirka 40 minuter. Detta klipptes sedan ner till kanske 12-14 minuter. Konstigt nog fungerade det bra tyckte jag. Den allra svåraste boken att prata om var Ön som inledde Romanprisetdiskussionerna idag i det första avsnittet.

Lotta Lundbergs bok satte mig som läsare i samma situation som karaktärerna i filmen Die Welle. Jag tänker saker jag inte vill tänka, jag känner att jag blir manipulerad, att bergfasta åsikter jag har ruckas, stärks, ruckas igen, och cementeras sedan för att sedan… ja ni fattar.

Ön är koloniserad av engelsmän som efter en tid lämnat dem åt sitt eget öde. Invånarna är bokstavligen isolerade av ett korallrev som bara några få roddare kan ro över. De är långt bort från lagstiftare, domstolar, polismyndigheter och socialtjänst, ändå är det engelsmännens moral som gäller. Paradiset på ön är en projektionsyta för västerlänningar som betalar dem bra för att uppträda på kryssningsfartyg som passerar. När de uppträder så spelar de upp ritualer som de vet kan bekräfta västerlänningarnas bild av dem. De vet att de är osanna mot sig själva och sin kultur. Samtidigt menar några att de bevarar sin kultur genom att INTE sälja den till turister.

Redan här är man ute på hal is som bokcirklare. Hur pratar man om såna här frågor utan att verka kall? På detta tillkommer en handling som rör frågor om sexualitet och barn. Såhär post-Gräv13 känns det nästan hopplöst att ens prata om en sån här bok med tanke på hur debattklimatet uppenbarligen ser ut i det här landet.

Men ALLT problematiseras genom Olivias ögon och det går att luta sig mot hennes förvirring, man är inte ensam som läsare. Man får inget svar i boken heller på vad man borde tycka. Hon vet hur man resonerar på båda sidor när det gäller moral.Det är svart eller vitt i de flestas ögon men Lotta Lundgren har lyckats skriva med alla de grå nyanserna där emellan.

Lyssna på avsnittet i efterhand här sr.se/p1/romanpriset

PS. Jag snodde en formulering av Enligt O ur en mikrodiskussion vi haft på twitter om Johannes Anyurus bok, förlåt. What can I say mer än att Radio killed the artiga bokbloggare. Framgångarna har stigit mig åt huvudet. Imorgon tas jag nog ner på jorden igen. Det var första och enda gången under samtalen som jag faktiskt blev arg.

 

Read More

Bokomslag

Sälja grej med tjej – nu även i bokbranschen

By On 2013/03/03

Nej, det här är inte ett blogginlägg om Björn Ranelids omslag till Kvinnan är det första könet, inte heller om PO Enquists senaste boks omslag, det får bli en annan gång (God knows att vi behöver prata om dessa).

Nej nu ska det handla om bubbelnollan James Bond som firades med medley på Oscarsgalan i år eftersom det är 50 år sen han blev filmis. Det är också lämpligt nog 60 år sen han dök upp i boken Casino Royale för första gången som litterär karaktär. När familjen Broccoli (ja, familjen som kammat hem miljoner på den Dry Martini-beställande agenten heter faktiskt så) tog beslutet att reboota hela serien för några år sen, och kalla in Daniel Craig och hans superkropp, så började James Bond för första gången kännas intressant för mig.

Han blev skadad, han mådde psykiskt dåligt, han sörjde, han svettades, han fick ont i handen när han slog någon. Han var åtminstone lite mer mänsklig. Det var ju inte som Christopher Nolans Batman-reboot, långt därifrån, men nog med bra för att jag började fundera på att läsa böckerna. MEN! så kom filmen Skyfall och då var samma gamla trötta gubbsjuka sextioåring som var tillbaka med sina alfahannefasoner och machotönteri. Varför? Och varför ska det smitta över på böckerna? Är han lika töntig i romanerna som i filmerna, ni som läst dessa?

Här kommer i alla fall en liten Bond-kavalkad. Originalomslagen har jag satt överst, och de är väl lite fina på ett nostalgiskt sätt men rätt trista. Sen kommer Vintage Classics-omslagen. Jag gillar visserligen den färgglada tecknarstilen i illustrationerna men det blir så tröttsamt när “Bondbrudarna” måste vara nakna. Varför kan de inte få ha kläder på sig? Varför kan inte Bond vara naken också på åtminstone några omslag? Han är ju den karaktär som är naken oftast trots allt.

Read More

Bloggar

En besserwisser övertolkar en liknelse om fåglar och pratar lite om bokgenrer

By On 2013/03/02

Jag kan förstå att en författare som sitter och hittar på världar, människor, händelser, tid, samtal och så vidare alltid kommer bli lite smått besvikna när någon reducerar dem till en genre, pekar ut vad som liknar andra berättelser istället för att peka ut det unika. Robert Jackson Bennet fick nyligen se sin bok An american elsewhere  bli kallad för “acid noir, steampunk, sci-fi and murder mystery.” i LARB

Självklart förstår jag att det är lite tråkigt. Men jag tror inte ett ögonblick på hans mycket intressanta och välskrivna text han publicerade på sin blogg igår.

Han hävdar att skrivandet sker i ensamhet och han återanvänder en Orson Welles-liknelse där litteraturkritiker är ornitologer och författare är fåglar. N. J. A. Nja, skulle jag vilja säga. Få fåglar (min fördom) tar del av vad ornitologerna skriver om dem. Jag vill ställa mig upp och ropa “Goodharts lag“! Jag tycker att Jackson Bennet faller lite offer för konstnärsmyten om den ensamma kreatören. De flesta författare som ges ut skriver inte ett manus på sin kammare och skickar iväg det och får tillbaka en inbunden bok ett år senare. Det diskuteras med redaktörer, förläggare, korrläsare, omslagsformgivare och kanske till och med marknadsavdelningar nu för tiden (?), innan en bok kommer ut. Även om de inte skriver till en genre så kanske de undviker att göra just detta och att inte förhålla sig är också ett förhållningssätt.

Att INTE under hela arbetsprocessen med en bok tänka på den genre man placerats i (frivilligt eller ofrivilligt) känns bara osannolikt och okreativt utan framför allt som en förmäten åsikt. SÅ himla länge har inte Jackson Bennet skrivit böcker som ges ut. Den första kom 2010, vad vet han om vad som påverkat honom egentligen? Vad vet någon om vad som påverkar oss just nu förrän ett bra tag efteråt?

Senaste avsnittet av bokhoras bokpodd handlade en hel del om detta. Olga Grjasnowa var irriterad över att hennes Ryssar är såna som gillar björkar kallas för immigrantroman. Bokhororna diskuterar huruvida Förr eller senare exploderar jag är en “cancerbok” eller inte. Några av dem är emot benämningen eftersom de är rädda att folks skräms bort av den “genreindelningen”. Jag själv tycker det är fantastiskt med såna typer av friare genreindelningar och blev inte sugen på att läsa den förrän jag hörde just ordet cancerbok.

Vill man leka cool kan man wikipedia ordet genre och lära sig att genre traditionellt sätt använts som en motsats till originalitet. Barthes (som verkar ha lagt näsan i blöt i alla möjliga ämnen) tyckte att man istället skulle prata om formspråk. Det kan jag hålla med om. Men man MÅSTE också få reducera böcker för att kunna prata om dem och kunna ge bra boktips. Annars blir vi såna här jävlar som säger: “den handlar om livet, om vad det är att vara människa” och hur ska man då lyckas hitta en bok där alla har cancer men som är sjukt romantiskt?

Jaha hur var det med fåglarna då? Jo många fåglar har två äggstockar precis som människan, en av dessa används för de vanliga göromålen som äggstockar brukar användas till, den andra ligger och chillar tills en dag då den kan aktiveras som ett resultat av omgivningens föränderlighet. Det kan exempelvis vara att flocken den ingår i behöver en annan dynamik eller att den skadas av en människa. Då sätter äggstocken igång och börjar producera testosteron. Detta kallas för fenotypisk plasticitet och ett av de roligaste exemplen på detta fenomen är fiskar som faktiskt byter kön när det behövs. Jag tror att det går att använda genreindelning till något kreativt så länge ingen författare blir fastlåst i den, och blir hen ändå det så är det bara att byta.

Så chilla lite Jackson Bennet och var stolt över din steampunkgenre, läsande människor är mer vidsynta än du tror.

 

 

 

Read More

Böcker om böcker

När jag fick Martina Lowdens autograf i en förstautgåva

By On 2013/02/22

IMG_305Det här var en lördag i mars 2007 och feministbokhandeln vänder sig om hade fortfarande inte lagt ner. Några dagar tidigare hade jag varit där och köpt en diktsamling av Christine Falkenland på rekommendation från hen som stod bakom disken. Jag fick med en flyer som bjöd in till författarkväll med Dj:s och uppläsningar, kort sagt sånt jag aldrig vågat gå på och fortfarande inte vågar gå på. Men då hade jag kommit ungefär halvvägs i mitt biblioteksexemplar av Martina Lowdens Allt och fick hög puls. Det var inte bara en bra bok, det var en fin bok, en bok jag ville äga. Jag hade snott ett nummer av tidningen Connoisseur (som enbart skickas ut till människor med en årsinkomst över 1.2 milj) på en gård där jag och min sambo varit på turridning med islandshästar några veckor tidigare. I tidningen fanns en text om att samla böcker. Förutom en massa tjafs om läderband (som jag troget min vegetariska livshållning skumläste) nämndes förstautgåvor och dedikationer, min puls gick upp varje gång jag tänkte på detta med en samling förstautgåvor.

Allt hade belönats med debutantpriset och hypen var ett faktum. Vart jag än gick var den slut. Det var för kort om tid för att hinna få den från en internetboklåda. Till sist hittade jag den på det som då hette Wettergrens. Den var dyr och jag (över)levde på alfakassa. Jag gömde det sista exemplaret bakom några inbunda tegelstenstjocka livsverk i lyrikhyllan och fortsatte leta efter en billigare. Mot eftermiddagen hade jag plöjt igenom alla boklådor jag visste om. Jag återvände till den orörda lyrikhyllan och kom fram till att gröt utan sylt och mjölk nog ändå innehåller nog med näring.

På lördagen var jag i alldeles för god tid på Kafé Publik. Jag var där ungefär en timme innan utsatt tid. Jag köpte en chokladboll och en coca cola för alfakassepengar som vid det laget dykt upp. Jag svepte coca colan av nervositet, jag satt vid ett bardiskliknande bord som vätte ut mot gatan. Det började droppa in människor med kulturella glasögonbågar och hemsnickrade frisyrer, de beställde te. Min imperialistiska kolsyrade dryck kändes som om dess hemliga ingrediens enbart bestått av vätskedrivande kemikalier. Jag vågade inte fråga vart toaletten fanns. Jag satt kvar, plågade mig en stund till, tänkte att det nog snart skulle börja och att den kissnödiga känslan skulle sjunka tillbaka. Det hade gått sju minuter.

Martina Lowden dyker upp, hon har ett helt följe med sig. Ett entourage av kvinnor. Närmare hip hop-glamour har jag aldrig befunnit mig varken förr eller senare. De satte sig i en av sofforna längs väggen. Lowden satt i mitten, alla svärmade runt henne. Jag skulle omöjligt våga gå fram och be om en autograf. Jag hade ingen smartphone att blippa med. Jag hade enbart med mig hennes bok. Skulle hon bli smickrad om hon såg att jag satt och läste den eller skulle det bara vara sjukt? Jag stirrade ut på andra långgatan som var helt öde. Johannes Anyuru kommer gående, han röker en cigarett. Jag känner igen honom eftersom han några år tidigare uppträtt på Pite dansar och ler under en riksteaterturné. Pite dansar och ler är en stadsfestival med öltält och souvas och ungefär 33% av allt som händer där skulle kunna bli en jätterolig sketch om humorgruppen Klungan spelade upp det i oförvanskat skick. Ingen hade kommit till Anyurus uppträdande då. Bara jag. Det kändes oerhört jobbigt att vara där, som att jag som enda person bara gjorde fiaskot värre. Det skulle för alltid finnas ett vittne liksom. Några minuter innan han gick upp på scenen så satte sig ett gäng på 3-4 personer ner på gräset framför scenen. Jag pustade ut lite. Anyuru gick upp, tilltalade gruppen direkt. Frågade om han skulle köra ändå. De ropade ja. Han tittade på mig och frågade i mikrofonen om jag ville att han skulle köra fastän det bara var jag, ljudteknikern och hans turnéledare där. Jag sa givetvis ja. Han verkade glad, läste som om han gjort uppläsningar hela livet och som om vi som satt där var några hundra.

Och nu står han alltså framför mig med enbart en glasruta framför. Ska jag gå ut? Tacka för att han var så bra en gången? Be om ursäkt å norrbottens vägnar? Låtsas som att det aldrig hänt? Han dricker snabbt upp “en lunga rök”, fimpar och kommer in. Vinkar åt Lowden. Jag tycker det är märkligt att de känner varandra men när jag hör fragment från deras konversation förstår jag att de nog aldrig träffats innan. Jag känner mig cool, en av de som varit på plats när litteraturens avantgarde möts. Det känns historiskt. Någon dag kommer dessa människor sitta i akademier, leda samhällsdebatten, bryta gränser, vara mytomspunna. Och jag har varit där och sett vilket te de beställt.

Min kissnödighet trumfas enbart av min rädsla för att Anyurus samtal med  Lowden bara gör min autografförfrågan mer och mer omöjlig för varje minut. De sitter och pratar en lång stund vid ett bord. Jag reser mig snabbt upp och går fram, saxar in benen mellan folks tygpåsar som hänger på stolsryggarna. Håller fram boken innan jag säger något för att slippa harkla ur mig ett ursäkta.

Lowden tittar på mig, Anyuru tittar på mig. Jag säger att jag skulle tycka det var jättekul att få boken signerad, att jag gillar den väldigt mycket. Jag tänker att Anyuru ska säga något ironiskt eller lite skämtsamt pikande, så som jag märkt att folk kan bli vid signeringsbord konstigt nog. Jag tänker att Lowden crew ska tycka att jag är fånig. Jag tänker att Lowden ska säga att sånt där får vi ta sen, efter uppläsningen. Men allt går bra. Hon verkar genuint glad och frågar om det är ok om hon skriver redan på försättsbladet. Hon frågar hur jag stavar mitt namn. Lowden crew fortsätter prata om sitt. Anyuru tittar på henne och pausar samtalet de nyss befunnit sig i, vänder sig mot mig: 

– Ja visst är den otroligt bra!

Read More