Jag kan förstå att en författare som sitter och hittar på världar, människor, händelser, tid, samtal och så vidare alltid kommer bli lite smått besvikna när någon reducerar dem till en genre, pekar ut vad som liknar andra berättelser istället för att peka ut det unika. Robert Jackson Bennet fick nyligen se sin bok An american elsewhere  bli kallad för “acid noir, steampunk, sci-fi and murder mystery.” i LARB. 

Självklart förstår jag att det är lite tråkigt. Men jag tror inte ett ögonblick på hans mycket intressanta och välskrivna text han publicerade på sin blogg igår.

Han hävdar att skrivandet sker i ensamhet och han återanvänder en Orson Welles-liknelse där litteraturkritiker är ornitologer och författare är fåglar. N. J. A. Nja, skulle jag vilja säga. Få fåglar (min fördom) tar del av vad ornitologerna skriver om dem. Jag vill ställa mig upp och ropa “Goodharts lag“! Jag tycker att Jackson Bennet faller lite offer för konstnärsmyten om den ensamma kreatören. De flesta författare som ges ut skriver inte ett manus på sin kammare och skickar iväg det och får tillbaka en inbunden bok ett år senare. Det diskuteras med redaktörer, förläggare, korrläsare, omslagsformgivare och kanske till och med marknadsavdelningar nu för tiden (?), innan en bok kommer ut. Även om de inte skriver till en genre så kanske de undviker att göra just detta och att inte förhålla sig är också ett förhållningssätt.

Att INTE under hela arbetsprocessen med en bok tänka på den genre man placerats i (frivilligt eller ofrivilligt) känns bara osannolikt och okreativt utan framför allt som en förmäten åsikt. SÅ himla länge har inte Jackson Bennet skrivit böcker som ges ut. Den första kom 2010, vad vet han om vad som påverkat honom egentligen? Vad vet någon om vad som påverkar oss just nu förrän ett bra tag efteråt?

Senaste avsnittet av bokhoras bokpodd handlade en hel del om detta. Olga Grjasnowa var irriterad över att hennes Ryssar är såna som gillar björkar kallas för immigrantroman. Bokhororna diskuterar huruvida Förr eller senare exploderar jag är en “cancerbok” eller inte. Några av dem är emot benämningen eftersom de är rädda att folks skräms bort av den “genreindelningen”. Jag själv tycker det är fantastiskt med såna typer av friare genreindelningar och blev inte sugen på att läsa den förrän jag hörde just ordet cancerbok.

Vill man leka cool kan man wikipedia ordet genre och lära sig att genre traditionellt sätt använts som en motsats till originalitet. Barthes (som verkar ha lagt näsan i blöt i alla möjliga ämnen) tyckte att man istället skulle prata om formspråk. Det kan jag hålla med om. Men man MÅSTE också få reducera böcker för att kunna prata om dem och kunna ge bra boktips. Annars blir vi såna här jävlar som säger: “den handlar om livet, om vad det är att vara människa” och hur ska man då lyckas hitta en bok där alla har cancer men som är sjukt romantiskt?

Jaha hur var det med fåglarna då? Jo många fåglar har två äggstockar precis som människan, en av dessa används för de vanliga göromålen som äggstockar brukar användas till, den andra ligger och chillar tills en dag då den kan aktiveras som ett resultat av omgivningens föränderlighet. Det kan exempelvis vara att flocken den ingår i behöver en annan dynamik eller att den skadas av en människa. Då sätter äggstocken igång och börjar producera testosteron. Detta kallas för fenotypisk plasticitet och ett av de roligaste exemplen på detta fenomen är fiskar som faktiskt byter kön när det behövs. Jag tror att det går att använda genreindelning till något kreativt så länge ingen författare blir fastlåst i den, och blir hen ändå det så är det bara att byta.

Så chilla lite Jackson Bennet och var stolt över din steampunkgenre, läsande människor är mer vidsynta än du tror.