Nej, det här är inte ett blogginlägg om Björn Ranelids omslag till Kvinnan är det första könet, inte heller om PO Enquists senaste boks omslag, det får bli en annan gång (God knows att vi behöver prata om dessa).

Nej nu ska det handla om bubbelnollan James Bond som firades med medley på Oscarsgalan i år eftersom det är 50 år sen han blev filmis. Det är också lämpligt nog 60 år sen han dök upp i boken Casino Royale för första gången som litterär karaktär. När familjen Broccoli (ja, familjen som kammat hem miljoner på den Dry Martini-beställande agenten heter faktiskt så) tog beslutet att reboota hela serien för några år sen, och kalla in Daniel Craig och hans superkropp, så började James Bond för första gången kännas intressant för mig.

Han blev skadad, han mådde psykiskt dåligt, han sörjde, han svettades, han fick ont i handen när han slog någon. Han var åtminstone lite mer mänsklig. Det var ju inte som Christopher Nolans Batman-reboot, långt därifrån, men nog med bra för att jag började fundera på att läsa böckerna. MEN! så kom filmen Skyfall och då var samma gamla trötta gubbsjuka sextioåring som var tillbaka med sina alfahannefasoner och machotönteri. Varför? Och varför ska det smitta över på böckerna? Är han lika töntig i romanerna som i filmerna, ni som läst dessa?

Här kommer i alla fall en liten Bond-kavalkad. Originalomslagen har jag satt överst, och de är väl lite fina på ett nostalgiskt sätt men rätt trista. Sen kommer Vintage Classics-omslagen. Jag gillar visserligen den färgglada tecknarstilen i illustrationerna men det blir så tröttsamt när “Bondbrudarna” måste vara nakna. Varför kan de inte få ha kläder på sig? Varför kan inte Bond vara naken också på åtminstone några omslag? Han är ju den karaktär som är naken oftast trots allt.