Romaner

Gangsterhag

Karolina Ramqvist recenserade i veckan boken Pappa och kriminell. Ett ­reportage om bankrån, ­bilbomber och blöjor i DN.

Hon har tidigare skrivit om yrkeskriminella i boken Flickvännen som jag anser är en av de absolut bästa svenska romanerna genom tiderna.

Linda Leopold skrev 2007 boken Faghag. 2011 är faghagen lika bortglömd som den metrosexuella mannen. Och då genom ett trollslag så börjar DN alltså sin lilla kampanj i det tysta för att typecasta Karolina Ramqvist som Gangsterhag. Kom ihåg var du läste det först när hon om några år sitter i någon panel i debattprogram, kanske medverkar som så kallat talking head i dokumentärer om spektaktulära rån eller varför inte om nya reportageboken Gangsterfruar (behöver inga royalties för titeln, den bjuder jag på).

Hörde härom dagen att polisen alltid hittade Svensk Maffia och någon av Jens Lapidus böcker vid husrannsakan hos yrkeskriminella. Vet inte riktigt om det är något att sträva efter men de första stegen är redan tagna åt dig, det går inte att stoppa, så var inte ledsen Ramqvist, det verkar i alla fall vara en köpstark målgrupp. Och så jag då.

Revolutionary Road

Hur många gånger kan jag se den filmen? Många!

Har nog sett den 5 gånger nu. Det är inte ens i närheten av taket för hur många gånger den går att se om.

Har börjat läsa den fult formgivna men intressanta artikeln på Boston Reviews hemsida som sägs ha varit startskottet för Yeats postuma popularitet, den heter The Lost World of Richard Yates – How the great writer of the Age of Anxiety disappeared from print och känner mer och mer att jag måste ta tag i att börja läsa Yates böcker.

För hur kan man motstå en författare som skriver poesi på det här sättet, fy fan vad bra det är:

“‘Knowing what you’ve got, comma,’ said the living human voice in the playback of the Dictaphone, ‘knowing what you need, comma, knowing what you can do without, dash.  That’s inventory control'”

Fjodor Dostojevskij – Spelaren

Det finns massor av anledningar att läsa Fjodor Dostojevskijs Spelaren. Och det finns många anledningar till varför den är hans intressantaste verk.

Efter att han suttit i Sibiriskt fängelse i flera år kom han ut och var väldigt sjuk. Han var skuldsatt. Hans fru dog. Hans bror dog. Livet var en jävla blueslåt kort sagt.

Han reste bland annat till Baden Baden och spelade roulette med extremt rika människor för att kunna betala av sina skulder. Han trivdes. Han vann en del. Sen förlorade han ännu mer. Han pantade ägodelar. Han drog på sig ännu fler skulder. Så stora skulder att han sålde rättigheterna till alla böcker han dittills skrivit (bland annat Anteckningar från ett källarhål och Brott och straff) för en extremt liten summa. I kontraktet ingick även att han skulle leverera en helt nytt manuskript inom ett par månader annars skulle alla framtida inkomster på böcker de kommande nio åren tillfalla mannen som ordnat detta kontrakt.

Den sjuka Dosotjevskij anlitar en av de första ryska stenograferna – Anna Grigorevna, för att han skulle ha en chans att lyckas sammanställa manuskriptet. Dostojevskij rabblar under 26 dagar upp handlingen till en roman om lyxlivet kring roulettebordet och om skulder och om sjukdomar och spelmissbruk.

Tillsammans lyckas de sammanställa manuskriptet inom den givna tidsramen och de har dessutom förälskat sig i varandra och lever ihop ända tills Dostojevskij dör 15 år senare.

Alla har inte en historia att berätta

Kom att tänka på Jochim Poseners bok Internationellt Efterlyst – Mitt liv efter Trustor när jag läst klart Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist.

Jag köpte Poseners bok eftersom han uppenbarligen hade en intressant historia att berätta. Dömd för ekobrott i Danmark för att sen misstänkas för att han stulit 46 miljoner kronor från Trustor. Han flyr landet och håller sig ständigt i rörelse. Han intervjuas av TV3 på hemlig ort. Jag tänker mig att han bor på lyxhotell. Eller kanske rör sig i skumma kretsar, beställer förfalskade pass och är nära att bli upptäckt lite då och då. Hans dotter är bevakad så han kan inte träffa henne. Han beskriver sin ångest. Offshorekonton och märkliga Lorder från England. Han borde ha en del stoff att ta av.

Jag slutade efter kanske 50 sidor. Det var som att höra en lillgammal sur 12-åring argumentera och det var varken spännande eller glamoröst som jag föreställt mig.

Sen läser jag Karlstad Zoologiska.  Hennes föräldrar skiljer sig. Hennes pappa har många djur. Hon hjälper sin pappa med djuren. Djuren dör ibland. Hon åker på charter. Hon går på folkhögskola. Hon är arbetslös. Inte något speciellt stoff när man radar upp det såhär. Men det är spännande! Och sorgligt. Och sen i nästa stund jävligt roligt. Och sen otäckt. Och fantastiska personporträtt som gör att man ser varenda person framför sig på bara några ord.

Det handlar alltså inte om det stoff man utgår ifrån. Människor som tror att bra böcker går att pitcha på 30 sekunder i en hiss är idioter.

Hanna Hellquist är en riktigt skicklig författare. Hon är en sån författare som kan skriva om vad som helst och det blir bra.

Hoppas hon skriver en till bok snart.

Jeremiah “Terminator” LeRoy

Jag var en av de som läste Sarah och Hjärtat är bedrägligast  av allt. Och jag blev väldigt berörd av dem. Och jag läste om dem några gånger till. Jag var en av de som verkligen tyckte att jag lärt känna JT Leroy, författaren som skrivit böckerna. Jag önskade att jag varit med på den mailinglista om Terminator 2 som han tackade längst bak i böckerna. Jag laddade ner bilder av honom på Modernistas hemsida och la de som skrivbordsunderlägg.

Sen avslöjades det att den som skrivit böckerna inte var en androgyn kille född 1980 utan en kvinna född 1965. JT Leroy hade spelats av hennes vän. Skandalen var ett faktum och hon stämdes även av ett filmbolag som köpt rättigheterna att göra film av Sarah. Folk var upprörda. Inte jag. Jag tyckte det var fantastiskt kul gjort. Och smart. Och spännande.

Och har man minsta koll på litteraturhistoria är det inte svårt att förstå de uppenbara fördelarna med att som kvinnlig författare skriva under pseudonym. Varför? Jo för att kvinnors arbete alltid värderas lägre och gör det fortfarande.

Det hade varit intressant att se omvärldens reaktion om det visat sig vara Philip Roth eller Paul Auster som stått bakom pseudonymen. Jag gissar att det regnat pengar över dem. Det hade varit intressant om det fanns någon manlig författare som någon gång publicerat sina böcker under kvinnlig pseudonym. Det hade varit intressant om Kobra frågat några av de som upprördes så otroligt mycket varför de egentligen blev så upprörda.

Svaret på den sista frågan kan jag i alla fall besvara här i deras ställe:  Därför att vi är så ohyggligt tråkiga personer.

Länge leve JT och Cherry Vanilla!

 http://svtplay.se/v/2441799/kobra/del_12_av_13_kobra_om_jt_leroy