Jag var en av de som läste Sarah och Hjärtat är bedrägligast av allt. Och jag blev väldigt berörd av dem. Och jag läste om dem några gånger till. Jag var en av de som verkligen tyckte att jag lärt känna JT Leroy, författaren som skrivit böckerna. Jag önskade att jag varit med på den mailinglista om Terminator 2 som han tackade längst bak i böckerna. Jag laddade ner bilder av honom på Modernistas hemsida och la de som skrivbordsunderlägg.
Sen avslöjades det att den som skrivit böckerna inte var en androgyn kille född 1980 utan en kvinna född 1965. JT Leroy hade spelats av hennes vän. Skandalen var ett faktum och hon stämdes även av ett filmbolag som köpt rättigheterna att göra film av Sarah. Folk var upprörda. Inte jag. Jag tyckte det var fantastiskt kul gjort. Och smart. Och spännande.
Och har man minsta koll på litteraturhistoria är det inte svårt att förstå de uppenbara fördelarna med att som kvinnlig författare skriva under pseudonym. Varför? Jo för att kvinnors arbete alltid värderas lägre och gör det fortfarande.
Det hade varit intressant att se omvärldens reaktion om det visat sig vara Philip Roth eller Paul Auster som stått bakom pseudonymen. Jag gissar att det regnat pengar över dem. Det hade varit intressant om det fanns någon manlig författare som någon gång publicerat sina böcker under kvinnlig pseudonym. Det hade varit intressant om Kobra frågat några av de som upprördes så otroligt mycket varför de egentligen blev så upprörda.
Svaret på den sista frågan kan jag i alla fall besvara här i deras ställe: Därför att vi är så ohyggligt tråkiga personer.
Länge leve JT och Cherry Vanilla!
http://svtplay.se/v/2441799/kobra/del_12_av_13_kobra_om_jt_leroy
2 Kommentarer
Folk blev ju också väldigt upprörda när James Freys bluff avslöjades, så jag tror att effekten hade blivit likadan om det var en man stod bakom allt.
Hej Emma, tack för kommentaren. Kul att du läser!
Ja James Frey hade ju sin egen “litterära skandal”. Men, jag tycker inte riktigt att man kan jämföra dessa två. A million little pieces publicerades inte som fiktion utan ursprungligen som självbiografi (memoir). Det var inte Freys identitet som ifrågasattes utan sanningshalten i hans bok.
Oavsett vad man tycker så tror jag att det är skillnad beroende på vad man kallar det – fiktion eller fakta. JT Leroys böcker publicerades som romaner. Däremot var författarens identitet inte den som många hoppades på och det får man ju såklart bli besviken på om man vill, det har jag all förståelse för. Men för mig har det inget med böckerna att göra, jag tycker romaner, poesi, teatermanus osv. står helt fria från författarens identitet och liv.
Jag förstår kort och gott inte vad man menar när man kallat JT Leroys böcker för “Fake fiction” . Och jag tror inte det finns ett enda exempel på när en man skrivit under kvinnlig pseudonym och lyckats bli oerhört framgångsrik. Helt enkelt för att det inte behövs.
Däremot kan män skriva fiktivt självbiografiskt eller vad man nu ska kalla det. Exempelvis Lukas Moodyssons karaktär Lucas, Daniel Sjölins karaktär “Daniel Sjölin” och Karl-Ove Knausgård “autofiktiva roman” Min kamp.
Med det sagt så älskar jag ju att grotta ner mig i självbiografiska detaljer och anekdoter från mina favoritförfattares privatliv. Men det är en annan historia.