Det finns massor av anledningar att läsa Fjodor Dostojevskijs Spelaren. Och det finns många anledningar till varför den är hans intressantaste verk.

Efter att han suttit i Sibiriskt fängelse i flera år kom han ut och var väldigt sjuk. Han var skuldsatt. Hans fru dog. Hans bror dog. Livet var en jävla blueslåt kort sagt.

Han reste bland annat till Baden Baden och spelade roulette med extremt rika människor för att kunna betala av sina skulder. Han trivdes. Han vann en del. Sen förlorade han ännu mer. Han pantade ägodelar. Han drog på sig ännu fler skulder. Så stora skulder att han sålde rättigheterna till alla böcker han dittills skrivit (bland annat Anteckningar från ett källarhål och Brott och straff) för en extremt liten summa. I kontraktet ingick även att han skulle leverera en helt nytt manuskript inom ett par månader annars skulle alla framtida inkomster på böcker de kommande nio åren tillfalla mannen som ordnat detta kontrakt.

Den sjuka Dosotjevskij anlitar en av de första ryska stenograferna – Anna Grigorevna, för att han skulle ha en chans att lyckas sammanställa manuskriptet. Dostojevskij rabblar under 26 dagar upp handlingen till en roman om lyxlivet kring roulettebordet och om skulder och om sjukdomar och spelmissbruk.

Tillsammans lyckas de sammanställa manuskriptet inom den givna tidsramen och de har dessutom förälskat sig i varandra och lever ihop ända tills Dostojevskij dör 15 år senare.