Bokmerch

Det stora bokmässan-påse-testet

Egentligen är en stor och snygg påse i hållbart material viktigare än reklam i programmet tycker jag. Viktigare än den största montern ur PR-synvinkel och ett sätt att måna lite om sina läsare både under och efter mässan.

1 är uselt. 5 är jackpot. Ni fattar.

ETC
Varumärkesmatchning:  4 – oblekt papper, relativt liten påse som inte slösar resurser i onödan rimmar med tidningens politiska medvetenhet.
Logga: 2 – DIY-doftande stämpelvariant av loggan där man låtit den vanligtvis vita typografin utgöras av oblekt papper, miljömedvetet men trist
Färg: 3 – sjukt tråkig även om man valt att handtagen har färg. En etta om det inte varit för miljöaspekten.
Ergonomi: 1 – Sämsta tänkbara. Det gör ont att bära tunga böcker i den. Stor risk för att böcker blir blöta eller att påsen går sönder om man måste ta sig till hotell/bil/lokaltrafik i regn.
Användningsområde utanför mässan: 1 – obefintligt.
Coolhetsfaktor: 3 – Du har hjärtat till vänster men saknar stil eftersom det enda du kan ha den till är matlåda. Godkänt men inte mer.

Norstedts
Varumärkesmatchning:  3 – Stilrent men färgglatt vilket avspeglar den breda utgivningen. Hade dock föredragit POD-böckernas 3 fält med 2 färger med logga i mitten. Kan bli din “huvudkasse” som alla andra kassar hamnar i vilket signalerar deras särställning som ett av de största förlagen.
Logga: 4 – Snyggast typografi, inte för skrikig då man valt vitt istället för svart.
Färg: 4 – Jag blir glad av färgerna! Men hade det inte varit kul att ha flera olika påsar, varje påse med en av POD-färgerna (http://www.norstedts.se/bocker/Aktuella-bocker/Serier/Genre-3/Digitala-klassiker/)
Ergonomi: 3 – Håller bättre än miljökassarna för att bära tunga böcker utan att döda ens hand men skär ändå in en hel del i livslinjen.
Användningsområde utanför mässan: 2 – Kan återanvändans till träningskläder, kanske till pärmar eller att kånka böcker men kommer förmodligen sluta rätt snabbt som soppåse.
Coolhetsfaktor: 3 – Ett förlagsnamn alla känner igen vilket höjer betyget. Dock för stort förlag för att de allra kreddigaste ska bli rosa av avund.

Books & Dreams
Varumärkesmatchning: 4 – Försöker vara den “lyxiga” chokladpralinen i kulturtidningsvärlden man unnar sig. Goodiebagpåsens form med vitt snöre är goodiebag formulär 1A.
Logga: 3 – Kör den vanliga logotypen rakt av. Tydligt och sparsmakat enkelt. Tråkigt men fungerar. Typsnittet doftar slentrianmässig Helvetica men är förmodligen DIN Bold eller liknande i DIN-familjen eller vilket höjer betyget så det nästan tippar över till fyra.
Färg: 2 – Fungerar ju med ljust och fräscht. Men det är done, done and done.
Ergonomi: 4 – med tanke på att de bara sålde 1 tidning + någon hudprodukt jag inte hunnit kolla på ännu så är den klockren. Hade dock kunnat välja annan lösning än påse eftersom man bara kommer stoppa ner i en större.
Användningsområde utanför mässan: Necessär-påse om man även hann köpa lite skönhetsprodukter i Gbg. Jag brukar ha sladdar i den här modellen.
Coolhetsfaktor: 3 (5 – inför de man möter på vägen hem eftersom goodiebag är coolt. 1 dagen efter eftersom festen är över)

Adlibris (Letto-påsen)
Varumärkesmatchning: 4 – Känns ÖoB vilket jag tycker sajten börjar kännas som också.
Logga: 0 – Ingen kreativitet med loggan. De borde börja fundera på att rebranda sig snart dessutom. Den där loggan är inte fin längre. Det där “framtidstypsnittet” liksom…
Färg: 2 – Vitt bestruket papper är ju inget man hatar direkt. Men man hatar ju inte smaken av luft heller.
Ergonomi: 3 – Letton väger ju ingenting. I kombination med mjuka snören och chansen/risken att detta var ens enda inköp ger högre betyg. Ju mer pengar du spenderar desto mer sänks betyget
Användningsområde utanför mässan: 2 – ens katter kanske vill leka med snörena. Inte mer.
Coolhetsfaktor: 4 – Men enbart om betraktaren gått förbi montern och vet att de små påsarna är för just Letton och inte för en reapocket eller ett suddgummi.

Kartago
Varumärkesmatchning: 2 – politiskt medveten miljöpåse. Men varför inga illustrationer???
Logga: 5 – snygg gyllenesnittetplacerad.
Färg: 3 – grafiskt formsäker men tråkig.
Ergonomi: 1 – nej
Användningsområde utanför mässan: 2 – om den håller i regnet så är det nog enbart för att positionera sig som “hen som är lite kreddig och gillar serier”.
Coolhetsfaktor: 4 – det är ju coolt att gilla serier och vara miljömedveten.

[sekwa]
Varumärkesmatchning: 5 – en svag femma men ändå en femma eftersom de imiterar tygpåseestetiken som matchar deras böcker-om-böcker-utgivning.
Logga: 5 – loggan blev 100% snyggare i svart än i den vanliga vita färgen. Så snygg att jag för första gången tänkte på typsnittet som jag tror är något i Garamondfamiljen (?). Fortsätt så på bokomslagen!
Färg: 2 – Njae. Smart eftersom det syns tydligt på mässan men svårmatchat.
Ergonomi: 4 – mässans vinnare av de jag kom hem med. Går att bära på axeln vilket är ett stort plus!
Användningsområde utanför mässan: 3,5 – också mässans vinnare eftersom den faktiskt håller att bära saker i under lång tid. Men färgen? Vem kan matcha? med sin garderob?
Coolhetsfaktor: 3,5 – ser coolt/intellektuellt/mystiskt ut tack vare hakparentesen och det sobra serif-typsnittet. Kräver dock att bäraren är sjukt bra på att matcha.

*RESULTATLISTAN*
ETC 13/30
Norstedts 17/30
Book & Dreams 16/30
Adlibris (lettopåsen) 13/30
Kartago 15/30
[sekwa] 23/30

Slutsats
Ingen chansade särskilt mycket. Varken med funktion eller utseende. Varför har ingen vågat sätta monterprogrammet på kassen? Kan man få bättre reklam?

Att inget förlag jag handlade hos har tygpåse är knäckande trist. Varför inte annonsera vid kassan med ett “köp för 500:- och få en tygkasse i ekologiskt material? Jag skulle i alla fall gått på det om jag stod där och handlat för 340 redan. Åtminstone bland de stora förlagen.

Förlaget med det fonetiska namnet vann den här gången välförtjänt men borde satsa på två eller tre olika färger till nästa år så man kan välja och även bära kassen utanför mässan resten av året. Och kanske byta material? Det där materialet är lite halvskumt men oerhört praktiskt jämfört med plast eller papper. Ni besparade mina trasiga axlar och nacke lite smärta och visade att ni fattar PR utan att bli för skrikigt utropande. Grattis till vinsten!
 

Min nya bokhylla

Äntligen är min Penguin-bokhylla klar. Efter veckor av svordomar och motgångar. Eller nja, inte helt klar, det återstår lite målning här och där men jag kan inte hålla mig från att visa den för er boknördar längre!

Jag ville ha en bokhylla med luckor så att jag kunde skydda min lilla samling signerade och extra älskade böcker från solljus och busiga katter och eventuella klåfingriga gäster. Jag behövde också kunna gömma undan min fula skrivare/skanner. Eftersom jag inte hittade någon bokhylla med rätt mått så fick jag göra en själv, trots att jag har tummen mitt i handen och valde syslöjd i skolan.

Den blev lite småskev på sina ställen men jag hoppas att Karin Boye i sin himmel inte blir sur för det.

Bonustrivia: Här finns det en text om Signe, som är en släkting till mig samt den första ägaren av skrivmaskinen: www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=332418&a=335205

Novellix, Poetify och bokboxporr

Det här inlägget handlar om poesi och börjar med bitterhet och slutar med framtidshopp. Inlägget gör jag i egenskap av programchef på UR, läs mer om det, och se mitt program, här: http://programchef.ur.se/marcusstenberg.

Bitterheten: När jag gick gymnasiet läste jag alla ämnen som kunde innehålla skönlitteratur på ett eller annat sätt. Även Svenska A, B och C trots att jag hatade min svensklärare eftersom hen var så fäst vid skrivregler och formalia, i stort sett enbart tvingade på oss manliga författare och under tre år aldrig gav kritik på en texts innehåll. Rödpennan personifierad. (T.ex. skrev jag en novell om hemska övergrepp och Åsa Ericssdotter-fan som jag var, och är, så använde jag inga versaler. Lärarens enda kommentar var att det inte är korrekt svenska.)

Allt kulminerade när hen en dag kopierat upp en mängd dikter ur Tomas Tranströmers Den stora gåtan. Det var snett kopierat och sådär pixligt svartsotig som en kopia av en kopia av en kopia blir efter åratal i skolmiljö, trots att diktsamlingen faktiskt precis kommit ut.

Varje dikt var urklippt och ihoppusslad för att passa in på en sida. Det var en hög av haikus på varje A4. Less is more hade inte kommit till Norrbotten ännu. Och dessutom var det även andra dikter på olika versmått av andra författare. Jamber, alexandriner och knittel stormade min hjärna som dittills varit peosioskuld.

Den första dikten på pappret var denna:

Förbryllande skog
där Gud bor utan pengar.
Murarna lyste.

Jag fattade i n g e n t i n g. Jag hatade nu även Tranströmer.

Framtidshoppet: Svenskläraren har jag inte förlåtit. Idag hatar jag åtminstone inte Tranströmer lika mycket. Jag inser att det handlar lika mycket om presentation som om litterär kvalitet.

Jag har hans “Dikter och prosa 1954-2004” som gavs ut nyligen i lyxig volym och som jag njuter av att bläddra i. Tyvärr tycker jag inte att “diktsamlings-samlingar” är ett särskilt bra format heller. Det är praktiskt och det är ju fantastisk för en konsument att ha ett helt livsverk av dikter i en och samma bok. Kanske till och med i en pocketvolym.

Men jag tycker inte poesi fungerar särskilt bra för sträckläsning. Dessutom känns det nästan hånfullt att sälja ett livsverk för 89kr.

Jag tycker att Novellix format vore optimalt för diktsamlingar. Kanske ännu bättre än vad det är för noveller. Man kunde blanda nytt och gammalt på samma sätt och göra nya omslag och popularisera poesin genom att sälja den på Pressbyrån.  Allt detta har Novellix lyckats med på ett fantastiskt sätt och jag önskar de skulle göra motsvarande för poesin.

Kanske kunde man i samarbete med Spotify gör ett Poetify där poeter läser sina egna verk och skådespelare läser gamla verk. Och att ljudfiler släpps i samband med månadens boksläpp i en app med en månadskostnad som man kan köpa separat eller få på köpet i en bokprenumeration. Det vore ju fantatiskt.

Merförsäljningen bör med fördel vara ett fenomen som inte riktigt lyft i Sverige, än; bokboxen. Det vore ju fantastiskt att kunna köpa hela boxar eller helt enkelt köpa snyggt formgivna tomma boxar för alla poesi-singlar man vill köpa och alla Novellixar man redan har liggandes hemma.

Typ såhär:

You’ve lost that bokomslagsfeeling

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag kommer spara ihop till en läsplatta. Men när jag kollar runt lite på olika cases så blir jag ju inte mindre sugen i alla fall.

The literary gift company har klassiker i grafiska med mättade fina färger för Kindle
theliterarygiftcompany.com/e-reader–tablet-covers-234-c.asp

Moleskine har sin Digital Folio för iPad. Reporterblock ingår.
amazon.com/Moleskine-Folio-Digital-Tablet-Cover/dp/8862936826

DODOcase har fina klotbandscases med bra skydd för iPad, Nexus 7, Kindle touch och Kindle fire. Det går även att få sitt case präglat med valfri text både på omslag och rygg.
http://www.dodocase.com/

Out of Print är kända för att göra fina tshirts och skrivböcker med klassiska bokmotiv. De bad i sin kickstarterinsamling om 15 000 dollar. De fick in över 70 000 dollar och i höst släpps deras fina klotbandscases till iPad, Kindle fire och Nexus 7.
http://outofprintclothing.com/ebook-cases/

Mauz har fyra sobra klassiker med rundade hörn för Kindle touch.
http://www.mauzbookco.com/

Paper Passion

Den här nyheten stjäl jag rakt av från Booze n’ books  twitterflöde och vill samtidigt passa på att tacka/skälla ut henne för att jag fick tipset om den här. Jag som hade tänkt äta + betala hyra denna månad för min minimala timlön/alfakassa kommer nu istället ligga och sova hungrig, men lycklig, och lukta som Steidls och Karl Lagerfelds kärleksbarn på gatan utanför mitt lokala bibliotek.

Det gör mig extra glad att det är just Steidl och Lagerfeld som kokat ihop den här mixturen. Lagerfeld är känd boknörd vilket kan bevittnas i den underbara filmen Lagerfeld Confidential (går att streama här) där han bland annat skäller ut sin mellanstadielärare för att han har mage att tvinga sina elever att läsa Döden i Venedig (lille Karl tycker den är för banal) och visar upp sitt sovrum fullt av böcker och sitt privatbibliotek i källaren (här vill jag flika in en varning för er som går igång på arkivering). Steidl är kända för att kunna kvalitet och åtminstone hyfsat demokratiska priser (Taschen hade väl varit det ultimata. Men vem kan styra över kärlek?)

Det stör mig dock lite att Lagerfeld inte nämner Ben Gorhams Byredo och deras litterära dofter någonstans i intervjuer om Paper Passion. Det är ju nästan uteslutet att han inte skulle känna till dessa.

Men mest är jag glad. Och snart fattig.

Det kan du också bli, här kan du beställa: http://steidlville.com/books/1312-Paper-Passion.html