Bokomslaget – Work of art
Har du sett Project Runway någon gång? Klart du har! Byt ut kläder mot konst och vips så har du tv-serien Work of art. En grupp konstnärer, några professionella och några hobbyamatörer, tävlar mot varandra. De får olika uppgifter som ska lösas under tidspress och en jury bedömer dem senare och säger auf wiedersehen. Det finns till och med en Tim Gunn-klon som går runt och är ömsom peppande, ömsom bekymrad.
Det är skrattretande ibland. Och ganska intressant ibland. Sevärt med andra ord! Imorgon börjar den första säsongen att sändas på SVT. Låter det inte som något för dig? Nejmen kolla åtminstone på de tre första avsnitten! I tredje avsnittet handlar nämligen hela programmet om bokomslag! Orkar du inte vänta så finns det avsnittet på iTunes amerikanska butik för $1.99: http://itunes.apple.com/us/tv-season/judging-a-book-by-its-cover/id373849441?i=379139639&ign-mpt=uo%3D5
… Read MoreExtramaterial
Ok jag tjatar mycket om extramaterial och dokumentärer och intervjuer, ibland nästan mer än vad jag tjatar om verken i sig. Är det en bok eller film jag gillar mycket försöker jag konsumera så mycket som möjligt om den. Men sanningen att säga så är det mesta ganska dåligt. Mediokert och visionslöst.
När jag skriver det här står en roundtable-diskussion igång på min tv mellan Quention Tarantino, Brad Pitt och Elvis Mitchell. Extramaterial på Blu ray-utgåvan av Inglorius Basterds. En enda minut av den halvtimmesdiskussionen är intressant. Tarantino påpekar att det inte bara är av estetiska skäl som man bör prata “rätt” språk i filmer. Är man i Tyskland under andra världskriget bör nazisterna prata tyska och Italienerna italienska, inte amerikanska med påhittad brytning.I krigsfilmer där amerikaner infiltrerar tyska armén och alla pratar engelska missar man att extremt få amerikaner kan prata tyska på ett sätt som gör en sån infiltration möjlig. Det problemet i sig är en stor del av filmen som kom sig från tanken på hur löjligt det är med amerikansktyskan i nazifilmer. Är det värt timmar av mitt liv för att få denna måttligt intressanta (men ändock för mig nya) tanke? Självklart inte.
Det finns egentligen bara en enda film där extramaterialet är värt att betala för. Den är intressant, snyggt gjord, nyskapade, fri från inbördes beundran, fylld av konflikter och stora pinsamma egon. Självklart är den gjord av en sjuttonårig tjej! På åttiotalet dessutom, långt innan blu ray-utgåvor som lovar runt men håller tunt. Hon heter Vivian Kubrick och filmen heter Making of The Shining. Vivian Kubrick var som tonåring minst lika begåvad som sin far var vid sin karriärs höjdpunkt efter dussintalet filmer.
Den följer med Special Edition-utgåvan av The Shining. Finns som DVD och Blu Ray.
PS #1: Apropå bra extramaterial. Den här borde göras om till kortfilm och ingå i Prometheus extramaterial. Det mesta som skrivit om Prometheus är oläsbart. Denna text är underbar: http://nojesguiden.se/artiklar/att-aterupptacka-skracken
PS #2: När ska extramaterialet på riktigt hitta in i bokbranschen? Och då menar jag på riktigt. Inte en tvåsidig intervju med förläggaren i pocketutgåvan.
… Read MoreWho run the world?
Jag är totalt Girlsfrälst just nu och ligger och svär i sängen för att mina gamla mobils browser kraschar hela tiden så att jag inte kan läsa tipset från @hemligsson på twitter. Det får bli frukostläsning. Godnatt. http://t.co/jPuU3VOM
… Read MoreKarin Boyes Minnessten
Jag bor bara någon kilometer från platsen där Karin Boye dog. Jag gillar Karin Boyes dikter väldigt mycket och jag tycker att ALLA borde läsa Kallocain. (Jag tycker hon spöar Orwells 1984 med hästlängder men det kan jag prata om en annan gång). Så det känns märkligt att jag inte gått dit tidigare. Och det känns märkligt att går dit nu. Jag vet inte varför man vill göra sånt? Varför JAG vill göra sånt? Se en plats där en människa tagit sitt liv. Ta med sin kamera och ta bilder.
Det är en vacker stig genom en lövskog som man kan gå för att komma dit. Det är skyltat. Det finns bänkar där, en eldstad så att man kan grilla. Platsen där Karin Boye tagit en överdos Adofenyl är ett turistmål som finns utmärkt på Alingsås turistkarta. Det ligger ett cigarettpaket slängt en bit därifrån. Det växer vackra blommor där. Nu i examenstider kommer hennes rader om knoppar som brister och om hur färden kan vara ett mål i sig självt läsas upp runt om i vårt land. Ingen läser hennes Broder Daniel-svarta dikter offentligt på en examen.
Jag sätter mig ner mot stenen där Karin Boye suttit. Jag hör motorvägen. Fåglar. Det börjar regna. Jag drar upp huvan på min huvtröja och går ut ur gläntan och ställer mig under några träd som skyddar mig nästan helt från det som nu blivit ösregn. Jag tänker att det är en fin symbol att samma träd som kan skydda en mot regn kan bli papper i böcker som skyddar, eller åtminstone lindrar sånt som är jobbigt på andra sätt. Kriser, konflikter, förtryck, depression, ensamhet.
Jag tänker att jag ska skriva den tanken i bloggen men när jag kommer hem skäms jag för den känns så pretentiöst gymnasial. Och dessutom fungerar inte liknelsen så bra. Man ska inte stå under träd när det är mörka moln på himlen eftersom blixten kan slå ner där.
Ja, jag känner igen mig i författare som Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf även om jag vet mycket lite om deras liv. Bara de texter jag läst och några lösryckta biografiska detaljer från filmatiseringar och biografier. Det känns lite smutsigt att vara någon sorts självmordsturist.
Men så tänker jag att det är som att besöka en gravsten. Jag kanske inte behöver kunna förklara det på ett intellektuellt sätt. Precis som med en fantastisk text är det otroligt att få dela någons erfarenhet en liten stund. Dela den dubbelhet som säkert fanns både i henne och även i platsen hon valde. En tyst minut typ. Hon var en av de författare som tog mig igenom tonåren. Det minsta jag kan göra är väl att ta med hennes litteratur till framtiden och de läsare som behöver henne där.
“Bratt och jag gick ut och gick planlöst. Jag visade Bratt spåren och bädden. När vi återkom fick vi bud att man funnit Karin död vid Bolltorp. Bratt och jag for dit och konstaterade faktum. En vichyvattenflaska, tom, och Adofenylburken låg där. Hon hade suttit i halvliggande ställning i en lövdunge framför en stor sten med utsikt över dalen och staden. Ett mycket vackert ställe.” – Citat från Ulf Boyes text här
