marcus

Det totalt ologiska och fantastiska förordet till “ARIEL – The restored edition”

Jag hade nog väntat mig att Frieda Hughes skulle vara lite hårdare mot sin pappa i förordet till den här boken. Inte främst av biografiska anledningar som att hennes pappa, Ted Hughes, var otrogen mot hennes mamma, Sylvia Plath, men för att han redigerade hennes efterlämnade dikter lite som han själv tyckte att det passade honom.

Under förevändningen att han ville göra diktsamlingen så bra som möjligt lyfte han ut vissa dikter som enligt honom var för privata eller nämnde andra människor i deras omgivning som kunde ta illa upp.

2004, året efter att filmen Sylvia haft premiär, ger dottern Frieda Hughes ut diktsamlingen så som den efterlämnats av Plath. Den inskannade originaltexten, skriven på maskin och redigerad för hand på vissa ställen, utgör andra hälften av boken.

Frieda Hughes nämner inte filmen men skriver kort om att inga skådespelare i världen kan göra något annat än en parodi av hennes mammas dikter och hon uttrycker även en stor ilska övar alla “biografiska” och fiktiva böcker om hennes mamma. I intervjuer och i hennes fantastiska dikt My mother (Läs den!!!) förklarar hon varför hon som copyrightinnehavare vägrar låta filmen använda sig av hennes mammas dikter. Filmen är en parodi. Det vet hon trots att hon aldrig kommer att se den.

Samtidigt ger hon ingen förklaring till varför hon explicit nämner att paret som Plath inspirerats av till dikten Lesbos (som var en av de ursprungligt bortredigerade dikterna) bodde i Cornwall. Ted Hughes försökte “skydda” sin omgivning och sig själv genom att redigera bort dikter. Något som Frieda Hughes önskar att någon skulle gjort med alla verk om hennes mamma som “parodierar” och “dissekerar”. Hade varit intressant att höra henne problematisera Plaths egen relation till fiktion och omgivning. The bell jar (Glaskupan) gavs ut under pseudonym eftersom hon ville skydda de personer hon gjort fiktion av (kanske främst hennes mamma som tillsammans med Ted Hughes försökte förhala nyutgåvor av boken under hennes riktiga namn).

Så varför “får” Sylvia Plath och Frieda Hughes publicera texter om andras liv? För att de är så mycket bättre på det?

Har Frieda Hughes frågat “Uncle Walter” (som är en annan av de som Ted Hughes velat skydda) och Cornwallparets anhöriga om lov till den här boken? Ska anhörigas åsikter och känslor alltid beaktas när man gestaltar biografiska detaljer ur deras liv? Gör inte Frieda Hughes samma sak när hon skriver om sin mammas liv? Det finns uppenbarligen människor som känt Sylvia Plath bättre än dottern med tanke på att hon dog när Frieda Hughes bara var två år. Vem har tolkningsföreträde?

Frieda Hughes är så fantastiskt självsäker och arg i sin text att jag är glad att hon inte ens försöker besvara dessa frågor. Det blir inget å ena sidan, å andra sidan.

Sylvia Plaths böcker har förmodligen försörjt henne ett helt liv, hon har miljontals bokfans på sin sida. Ändå får man intrycket i förordet att alla är emot henne när hon ger exempel på de som vill “hylla” hennes mamma på sätt som utgår ifrån en felaktig bild av Plath (feministikonen, självmörderskan, två sidor av en person som jag skamset erkänner även fått mig att lockas till hennes författarskap).

Det är så befriande med en anhörig som visar sin ilska och samtidigt ger ut en så intressant nyutgåva. Jag sätter igång med att läsa den direkt, slår upp en sida på måfå och hamnar i den maskinskrivna dikten The other som profetiskt nog innehåller raderna:

Is my life so intriguing?
Is it for this you widen your eye-rings?

Tidningslördag

Idag har jag byggt ett katträd, varit på min första punkkonsert och nu dricker jag coca cola och läser boklördag och nya Perfect guide. Lyxig dag.

Imorgon ska jag börja på ny bok. Funderar på Highsmithtrilogin. Men det kanske bara är Coca colans koffein som pratar.

Laurence Cossé – Drömbokhandeln

“Vem vänder man sig till för att polisanmäla litteraturfientlig verksamhet?”

Vet du skillnaden på LIBRIS och ett exlibris? Läser du SvB som andra läser SvD? Svänger du dig obehindrat med begrepp som”danskt band” och “smutstitelblad”? Har du en attläsa-hög som ständigt blir högre och högre trots att du läser hela tiden?

Om inte behöver du inte läsa den här boken. Du kommer förmodligen inte att tycka om den. Det betyder dock inte att det är en väldigt bra bok. En god bok. Det bara inte en bok man rekommenderar, inte en sån man vill tvinga på varenda en i sin omgivning. Låter det snobbigt? Exkluderande? Något som vi bokbloggare vill sitta ensamma i våra små kotterier och prata om? Det är det också!

Ja, det är visserligen en deckare. Men det förekommer inga nihilistiska utbrända obducenter och poliskonstaplar som antingen ger var tredje person de möter en dansk skalle alternativt sitter ensam och pimplar whiskey till tonerna av något obskyrt requiem i sitt tomma opersonligt inredda hus på kvällarna. Offren består inte till 97% av nakna kvinnor som hittas av hundägare sent om kvällen. Istället består persongalleriet av bokdistributörer, förläggare, kulturredaktörer, författare och allmänt storläsande människor.

Flera sidor i rad kan handla om logistiken kring hur man ska dela in böckerna i de olika hyllorna. (Efter nya böcker? Efter författarens originalspråk? osv. osv.) Och hur ska man hantera frågan kring urvalet i en drömbokhandel? Vad är EGENTLIGEN bra litteratur? Bra kultur över huvud taget? Och vilken funktion har den?

Detta gestaltas väldigt vardagligt och bra i Cossés Drömbokhandeln. Är det snobbism att vilja sälja böcker man själv tycker är bra? Varför är personliga omdömen om kultur av insatta alltid något fult och elitistiskt? Att man som restaurangägare vill servera mat man tycker är god på råvaror man tycker håller hög kvalitet är ju oproblematiskt. Att använda ordet “kanon” i kultursammanhang är däremot att köpa en biljett till Horace-land för all framtid.

Förutom allt litteraturnördande och de levande beskrivningarna av uppbyggnaden av Paris mest älskade bokhandel (jag kan se bokborden framför mig!) och alla problem den för med sig blir jag oerhört gripen av huvudkaraktärerna och hur levande de beskrivs. Deras otroliga intelligens och förmåga att känslomässigt kunna förstå komplexa karaktärer i böcker är en sak, deras egna liv och tankar och känslor något helt annat. Där har de samma problem som alla vi andra och det finns ingen som helst idealisering av dessa människors nästan löjligt agerande i sina förhållanden. Det är befriande.

Summa summarum: har du orkat läsa så här långt in i recensionen törs jag lova att du kommer gilla den.

PS. Finns egentligen bara ett enda frågetecken med den här boken: varför är det en engelsk/amerikansk bokhandel på omslaget?

Adlibris, Bokus
Isbn: 9186480294 Sidor: 456

Porrcliffhanger

Imorgon blir det pornografi här på bloggen när jag recenserar en bok som är OBLIGATORISK på varje bokälskares läslista.

Det blir högt betyg så stay tuned. Bland annat lanseras i boken begreppet “septembersyndromet” som refererar till den hysteri som utbrister i bokvärlden varje år i september när bokmässorna går av stapeln.

Noterar att septembersyndromet redan har börjat gripa tag i en och annan på både twitter och i bloggar, folk har redan börjat boka tågbiljetter och ordna med boende. VILKA SJUKA GALNINGAR NI ÄR! (som vågat vänta så länge alltså, jag har bosatt mig så nära Svenska mässan att jag slipper tänka på sånt ju!)

Bästa bokhandeln på nätet del 2

Angående mitt tidigare inlägg om Svensk Bokhandels tävling Svb:s publicering av vinnaren av årets bokhandel på nätet var försenad med ungefär ett dygn. Men nu är den korad och det blev Science Fictionbokhandeln.

Sist jag var på Science Fiction-bokhandeln stod en långhårig kille i skinnrock och försökte förklara kvantmekanikens posterboy #1: Schrödingers katt, för sitt sällskap som inte verkade förstå något.  Han förklarade dessutom lite fel vilket fick mig att koka av ilska borta vid zombiehyllan där jag tjuvkikade på Nina Hemmingsons Walking Dead-fanart. Jag övervägde att krossa glaset till hyllan där Harry Potter-trollstavarna och använda Narcissa Malfoys (den finaste) för att spetsa mig igenom plastglasögonens coca cola-bottnar.

Retas man lätt av besserwissernördar (och har noll självinsikt) så kan jag verkligen rekommendera hemsidan som är fullmatad av allt det bästa. Däremot tycker jag fortfarande att den är lååååångt ifrån den upplevelse som den fysiska butiken är.