marcus

Kalifornien – Joan Didion

Kommer ni ihåg när sorgliga hyrfilmer hade ett klistermärke med “Kleenexvarning” för att indikera att det var en garanterad snyftare? Skulle man sätta ett motsvarande klistermärke på en av Joan Didions böcker skulle det stå “Stilistikvarning”.

Einsten myntade begreppet “gud finns i detaljerna”. Samma gäller för Didion. Behållningen med hennes böcker är inte nödvändigtvis berättelsen eller ämnet, utan istället hennes förmåga att på ett helt unikt sätt berätta om något genom detaljer och en väldigt exakt stil.

Ibland när jag läser Didion tänker jag att jag är alldeles för ung (läs: korkad, ointelligent) för att riktigt förstå hennes böcker fullt ut.

Hur mycket av Kalifornien är “bara” oerhört bra journalistik och research blandat med biografiska minnen? Kanske hela boken. Men jag får ofta en känsla av att hon berättar något annat genom just sina val av vad hon riktar sin blick mot. Är en person begravd i Didions berättelse är hon begravd i “en klänning för 250 dollar”.

Hon berättar historien om de första migranternas fasansfulla resa över berg och slätter till Kalifornien med samma nit som hon beskriver möbleringen hemma hos sin mamma och som hon beskriver en småstads hyllningar av ett ungdomsgäng som förgripit sig på minderåriga tjejer och som hon beskriver omläsningen av en av sina egna romaner.

Jag får för mig att Kalifornien är ett synliggörande av hur ett klassamhälle byggs upp utifrån en positiv vision men hur det i slutändan får dess invånare och makthavarare att bli den ledande staten i Amerika på att helt random börja anmäla vänner och syskon som “sinnessjuka” vilket leder till att delstaten  i början av 1900talet står för nästan 80% av hela Amerikas tvångssteriliseringar av “sinnessjuka”. Bland annat anges skäl som att en kvinna inte längre virkade med samma skicklighet. Ett annat skäl var att en nyskild kvinna slutat sminka sig och umgicks med män.

Ordet “samhällsklass” nämns bara vid ett enda tillfälle i boken. Och det i sammanhanget att Didions mamma förklarar som svar på frågan om vilken klass de tillhör att “vi tänker inte så”. Jag tror att Kalifornien är det svar Joan Didion skulle ha gett om hon fått samma fråga från sitt barn. Det är möjligt att man inte tänkt så i Kalifornien. Men de eventuella framgångar som man nått i staten är i högsta grad byggd efter tanken på att någon måste dö och att några ska ha spö.

Allra bäst illustreras detta med berättelsen om hur en grupp migranter, på väg mot det goda livet, mot förändring, lämnar kvar ett barn i vildmarken tillsammans med hennes sjuka lillasyster efter att deras föräldrar dödats av tjuvar som stulit deras vagns hästar med ett löfte om att det säkert kommer att dyka upp någon som kan hjälpa dem.

Och Joan Didions nästan sarkastiskt briljanta konstaterande:

“…jag har börjat förstå att själva ‘förändringen’ i sig är ett av vår kulturs mest bestående missförstånd om sig själv.” 

Förlag: Atlas
ISBN: 9789173891929 Sidor:250
Bokus, Adlibris

Självbiografen

Nytillkomna läsare får absolut inte tro att jag alltid är så negativ som jag är den här veckan. Jag gillar att gilla och jag gillar oftare något än vad jag ogillar något.

Men! Jag måste få rasa lite mot Babels “Självbiografen”. Är det någon som tycker det är roligt? Vad är grejen? Ska inte kändisar få skriva böcker? Är det det som är kul? Att de är så dåliga? Jag tyckte utdraget ur Lill-Babs och Linda Rosings bok var mycket bättre än många kanoniserade böcker jag läst så den poängen gick lite förlorad i sånt fall hos mig.

Ska det över huvud taget vara roligt?

Har inte folk mobbat färdigt Linda Rosing snart? Väx upp.

Eller har jag fel? Kolla här och rösta här nedanför sen: http://svt.se/2.177603/kol_sjalvbiografen?lid=puff_2238094&lpos=rubrik

Den kungliga Sara Olausson

Intressant och roligt! Mycket begåvade serietecknaren Sara Olausson berättar i P1 Dokumentär om sitt blåa blod. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=909

Kris

Nej tyvärr kära litteraturlovers, det kommer inte handla om Karin Boyes roman med samma namn som det här inläggets titel.

När det gäller den kan jag bara kort konstatera att efter att ha sträckläst den på ett hotellrum i Helsingborg för massor av år sen så fick mitt intellekt en rejäl törn eftersom jag inte begrep något. Detta reparerades inte förrän jag några år senare läste hennes fantastiska Kallocain. Kanske är det dags att läsa om de båda. Men skit i det nu.

Idag känns det bara som att hela jag är en vandrade obegriplig kris. Jag vet att det kommer såna här dagar när allt känns fördjävligt. Oftast lägger det sig tack och lov lite för mig på kvällarna. Men just nu känns det inte som att det kommer göra det. Jag har börjat försöka mig på mindfulness (wtf! jag vet…) genom något som heter kroppsscanning med hjälp av den här appen men oftast känner jag mig mest ledsen eller sömnig.

Bättre fungerar säsongspremiären av Mad Men som jag kollade igår. Lies are back. Revenge is back. Adultery is back. Hysteriska uddakavajer på hemmafester med obekväma sångnummer is back. Jag gillade verkligen första avsnittet.

Vad jag inte gillar, och kanske är det bara mina demoner som pratar nu, men är inte den här texten i Svenskan väldigt dålig, eller åtminstone ointressant och för allmän: http://www.svd.se/kultur/understrecket/darfor-ar-mad-men-sa-popular_6948105.svd

Jag behövde bara läsa några rader för att förstå att det var en man som skrivit det, det känns så väntat. Det är så typiskt att det är Mad Men som är ämnet för en sån här text skriven av en doktorand och inte Desperate Housewives, Gilmore Girls eller Sex and the City. Det är visserligen något så ytligt som en tvserie men inte så ytligt att inte ett litet potpurri av floskler om 60-talets unika “framtidstro (och) ett stråk av förtvivlan” kan rädda det.

Det finns några intressanta spår, som t.ex. det här:

“Alla kulturer rymmer smärtpunkter, upplevelser av motsättningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest. Om ett företag lyckas identifiera dessa och dessutom kan erbjuda sin produkt som ett slags lösning på dilemmat kan det snabbt bli marknadsledande.”

Jag håller med om att det finns smärtpunkter. Men det räcker inte för mig med att konstatera att det bara är så. Ge exempel tack! Och ge gärna exempel på all denna “yta” som Mad Men handlar om. På samma sätt som vi har kvar sexismen och rasismen från den tiden har vi även kvar outtalade klädkoder som ska följas och serien i sig är väl inte mer estetisk än till exempel Sopranos var. Är det inte bara en annan sorts estetik som inte skildrats lika mycket som maffiamän i träningsoveraller?

Och visst kan jag identifiera mig med slutmeningen i texten: “Hon (människan) befinner sig i exil, separerad från Gud, sina medmänniskor och sig själv.” , men känns det inte lite väl “hjärta smärta”?

Mvh.
Sur Ring P1-gubbe med fäblesse för mörka enkelknäppta kostymer och inte alltför smala slipsar i kombination med svårt undangömda livslögner.

PS. Som om det inte var nog upptäcker jag nu att Edvard “John Connor” Furlong ställer in besöket på Sci World i helgen som jag ska gå på.

1001 böcker jag måste läsa innan 15 april

Ägnar dagarna åt att sitta vid datorn och göra arbetsprover som ska vara klara senast 15 april. Samtidigt har jag en halvmeter böcker som jag är så himla sugen på enbart på att läsa enbart på min fysiska lista.

Fick dessutom tips av Tiger, som driver fina och beroendeframkallande bloggen DIY OR DIE, om Älskarinnorna av Elfriede Jelinek och tror den kommer bubbla sig in högt uppe i attläsahögen. Jag uppskattar boktips väldigt mycket! Bara en sån sak som att en akademiledamot avgick i protest när hon fick Nobelpriset gör en ju intresserad.

Men som kvällsläsning blir det några fler kapitel i Joan Didion-boken jag läser och de två fladdermössmänniskorna i bilden ovanför.

cheap Emsam