Saker jag tänker på när jag tittar på “porträttet” av Elfriede Jelinek på SVT Play till frukost:

• När jag såg filmen 2004 var jag upprymd flera dagar av den vackra inredningen. Mina minnesbilder sviker mig en del, eller så har jag totalt bytt smak.
• Det är intressant hur man iscensätter sitt drömliv med hjälp av scenografi för att sen kunna leva den utopi man drömt om; Jelineks mor hade antika stilmöbler – Jelinek själv samlar på modernistiska möbler av t.ex. Le Corbusier. Tänker på biografin om Truman Capote som växte upp fattigt i New Orleans och sedan inredde sina hem med antika stilmöbler. Denna självkonstruerade psykologisering gör att jag kan förstå, eller åtminstone förlåta, den bjärta tavlan som visas vid upprepade tillfällen.
• Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att hon är så förtjust i sina nallar. Jag är likadan. Däremot skulle jag aldrig kunna ge en nalle namnet Usama Bin Laden.
• Det är intressant att det exotiska i att skriva romaner “på datorn” känns så sjukt daterat 8 år senare medan det inte känns som att stigmat (som jag tycker det presenteras som) med att vara feminist och ha psykiska problem inte luckrats upp ett enda dugg.
• Varför har hon inga katter?!?!?!?! Katter FTW ju!!!
• I vanliga fall (99,99 %) hatar hatar hatar jag som regel uppläsningar av romaner i tv-inslag. När jag hör Ingela Olsson läsa känner jag precis tvärt om.
• Har aldrig tänkt på att jag är precis likadan som Jelinek när det gäller social isolering och andelen lästa böcker. Ju längre bort jag kommit från regelbundna sociala sammanhang desto fler böcker har jag läst.
• Hur cool är hon inte när hon identifierar Georgia O’ Keeffe-parafrasen på typ en sekund. Rätt svar: mycket cool.