Eftersom jag precis flugit till Norrbotten känns det som att det är dags att tipsa om den bästa flygplansmusiken. Jag reser nästan uteslutande med flyg på kvällar när det är mörkt och så fort de släcker ner planet sätter jag in lurarna till min iPod nano och slår på något postrockigt.

Denna märkliga genre där låtarna sällan är under 10 minuter och så gott som alltid har långa krångliga titlar fick en speciell plats i mitt hjärta när jag åkte på en språkresa till Montreal när jag var 17. Då hade jag precis börjat lyssna på dessa band och hade ingen aning om att alla de olika banden bestod av i stort sett samma människor samt att de flesta kom från Montreal.

Det var framför allt Godspeed you! black emperor och The Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band.

Mina föräldrar undrade om jag inte vill åka på språkresa sommaren innan sista året på gymnasiet. Jag funderade och kom fram till att jag ville åka till Paris. Sorbonne it is, sa mina snälla föräldrar, men det var friidrotts-vm eller em eller os eller något liknande i Paris så alla platser man kunde bo på var fullbokade.

Eftersom grunden för att jag vill åka till just Paris var att jag då var lite besatt av franska nya vågen-filmer av Truffaut och grabbarna samt fin de siècle-poeter som Paul Verlaine kändes det som att det inte bara gick att boka upp något i Brighton som kompensation. Då var det någon som knäckte idén; Kanada, pratar man inte franska i Montreal? Jorå!

Det blev inte regniga takåsar i Paris och svårmod utan en ögonöppnare för en kultur som verkar ta det bästa ur den Amerikanska och göra den lite bättre, märkligare och roligare.

Jag började varje morgon med 4 timmars franska med ett gäng bestående av bland annat:

• En 50-årig amerikansk man som tyckte det var sjukt att man var tvungen att läsa “I pledge allegiance to the flag..” varje morgon i Amerikanska skolor eftersom han inte trodde på gud, så han mimade alltid bara stycket “one nation under god”.
• En mexikansk tjej som första dagen i presentationsrundan fnissande ursäktade sig för att hon inte kunde ordet för mordbrand på franska, hon var nämligen anklagad för det hemma just nu. För andra gången dessutom. La deuxième fois.
• En japansk tjej som inte kunde ett ord engelska förutom hello och inte ett ord franska. Hon kunde heller inte västerländska alfabetet. Hon skrattade högt varje gång hon fick en fråga under fyra veckor.
• En man från Tyskland som envisades med att fråga mig om jag ofta fick höra att jag var lik en deltagare i tyska idol.

Och efter de franskatimmarna när kollegorna i Brighton öppnade första ölflaskan blev det billig bio, nattöppna bokaffärer, konstmuseum och de bästa vegetariska restauranger jag ätit på. Och en jäkla massa promenerande i denna vackra stad.

Till tonerna av postrock.