Det är svårt att inte gå in med en jättehöga förväntningar på den här boken för mig eftersom jag fick den så fint signerad av Sara Hansson på bokmässan med tillhörande illustration föreställande en lycklig ägare av en Spice Girls-skiva som hon ritade med största noggrannhet. Tänk om alla författare på bokmässan var så uppskattande mot sina läsare.

En sån bok av en sån författare måste ju bara vara fantastisk… Och det är den!

Jag behövde verkligen gå och lägga mig tidigt en kväll eftersom jag skulle jobba 13 timmar dagen efter och behövde vara utvilad men låg ändå kvar och läste för att jag ville veta vad som skulle hända. Finns det ett bättre betyg än att man inte KAN lägga ifrån sig en bok till och med när man vill göra det?

När jag gick skrivarkurs för många år sen lärde jag mig framförallt EN viktig sak: man ska inte skriva sina läsare på näsan, inte vara övertydlig. Den kunskapen har Sara Hansson tagit till perfektion. Pappan som inte vill köra sin dotter till kompisen, eftersom det är dåligt för miljön predikar han om på den tråkiga promenaden, visar sig några sidor senare hela tiden ha planerat en krogkväll. Huvudpersonens tröja som då och då knyts upp som om hon vore Mel B men ibland bara är en vanlig tröja eftersom omgivningen inte tillåter det. Boken är fylld av såna här exempel som är svåra att återge i text men gör att man kan läsa om flera gånger och jag är troligt tacksam över att författaren vågar lita på den här berättelsen i berättelsen och inte lagt till berättarrutor som kommenterar.

Men det som är det allra bästa är hur känslorna skildras. Flera gånger sitter jag och tänker att det var precis så där man kände fast jag inte hade en aning om att jag mindes det. Det är roligt och det är smärtsamt i en oerhört bra blandning och jag kommer börja .

Bästa citat:

“Vad pinsamt att jag grät första gången vi träffades.”