Har precis börjat läsa Straffrundor och ärevarv nu.

1. Första gången jag såg Lars Lerins akvareller var det bilder av “det nordiska ljus” han är så berömd för. Melankoliskt, mörkt, stormigt, ensamt. Precis sånt jag gillar. Trodde aldrig att jag skulle bli så berörd av hans bilder från t.ex. Iran och Marocko som har ett helt annat ljus i sig.

2. Vilken hemsk eller deprimerande situation han än är i lyckas han ändå  beskriva den med sina typiska humor:

“Detta har jag inte vågat tala om för någon annan än dig, men det ska komma en man från Berlin. Jag har hittat honom på nätet. Han ser stark och senig ut och hans lite föraktfulla leende gör mig mindre skamsen. “Talk is cheap, I’m not” är hans motto. Men vad ska pappa säga när han går igenom mina bankärenden? Man kan ju inte dra av en hora på deklarationen i konstnärligt syfte.”