Jag gör ibland litteraturlistor här på bloggen, den senaste var till Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande som jag la upp här i vintras och därefter inte tänkt mer på.

För några dagar sen fick jag ett mail från översättaren Sarah Death och därefter har vi mailväxlat lite fram och tillbaka om listan.

Hur det är möjligt vet jag inte, men pinsamt nog har jag missat en litterär referens i Egenmäktigt förfarande som Sarah hittade under tiden vi skrev till varandra. Sarah bad artigt om ursäkt för att hon var rädd att uppfattas som en petimäter och gjorde mig uppmärksam på sidan 170. Där säger Ester Nilsson till Hugo Rask (mina fetningar):

 “- Jag tror jag är pacifist faktiskt. Jag har kommit fram till att det är det bästa i långa loppet. Även om man då blir invaderad, ockuperad, får sin frihet fråntagen, blir förslavad. Man ska inte ens försvara sig, bara ge upp. Kasta vätebomberna i havet, som Olof Lagercrantz skrev. Att bara bestämma sig för att våld aldrig är tillåtet. Annars får man hålla på med eviga konsekvensbedömningar, och det går inte att hamna rätt.”

Petimätrar är mina favoritpeoples sa jag och några hundra googlingar senare – och någon timmes inläsning på Olof Lagercrantz, företrädaren Herbert Tingsten, debatten kring kärnkraftsomröstningens tre linjer samt ytterligare någon timme på all digital utgivning som elib hade av Olof  – kändes det som att jag var tvungen att lämna hemmet (alltid ett nederlag oavsett anledning) för att leta annorstädes. Kärnvapendebatten hade i mitt huvud blivit en enda lång metafor för kärleken mellan Ester och Hugo och jag behövde så kallad frisk luft.

På Härlanda bibliotek som ligger mitt emot en kyrkogård i ett gammal fängelse (emo-poäng deluxe!) fick jag hjälp av rolig och trevlig bibliotekarie att hitta hylla Bb, essäer, som var gömd uppe på “hyllan”. Ännu ett exempel på: trevligt bibliotek levererar.

Den 2 juni 1957 publiceras Lagercrantz text “Motstånd eller underkastelse” i DN och där mot slutet av texten går det att läsa:

“Är det inte helt enkelt så att vi i dag måste ta fram den gamla pacifismen igen ur dess dammiga malpåse och erkänna att den är det enda plagg som i dag anstår oss? Är det kanske tid att ge upp, att säga: Var så god! Vi försvarar oss inte längre! Vill ni andra, som är oss så förhatliga och som hyllar idéer som vi menar är onda och gör människorna ont, hålla på med vätebomberna, så skall vi inte hindra er. Om ni också slänger dem på oss skall vi inte svara. Våra är redan sänkta i havets djup.”

Lena Andersson har visserligen inte skrivit ut citattecken kring “Kasta vätebomberna i havet” men jag kände mig ändå inte helt nöjd med fyndet förrän min nyfunna petimäter-vän Sarah svarade via mail att jag kunde blåsa av mitt spaningsuppdrag. Min teori om att Ester sammanfattar andemeningen/citerar ur minnet föll i god jord. Mission complete.

Eller?