När man ska skriva en längre uppsats på universitetet blir man ombedd att börja med frågeställning. Denna frågeställning är bra för att få en att komma igång med sitt skrivande och sitt inhämtande av relevanta uppgifter från de källor man valt att utgå ifrån. Det är helt okej att i efterhand omformulera, ja till och med ändra sin frågeställning, när man skrivit klart och fått större insikt i det ämne man valt att skriva om.

Varför jag tar upp det här? Av två anledningar:

1. Om Blå Skymning hade en frågeställning, vad skulle den kunna tänkas vara; Hur är det förlora en dotter? Vad är det att vara människa? Vad formar de vi är, eller blir? Vad kan vi upptäcka, i det som då verkade vara detaljer, när vi blickar tillbaka på våra liv?

Alla frågor stämmer bra in på Blå skymning men är nästan pinsamt pretentiösa med tanke på hur vardagliga många av de scener i boken är.

Quintana, dottern, ringer som femåring till en psykiatrisk anstalt (som vi får veta anses vara den anstalt som varit inspiration till låten Hotel California) och frågar vad hon ska göra om hon blir tokig. En annan gång ringer hon till ett filmbolag och frågar hur hon ska göra för att bli filmstjärna.

Kring detta psykologiserar inte Didion utan redovisar bara och konstaterar i det styckets sista mening “Hon var redan då en person. Jag kunde aldrig unna mig att inse det.”

Det här är typiskt för Didion. Hon har ett så exakt och skenbart enkelt sätt att skriva att man kan utläsa sorg, självförebråelse och nostalgi utan att någonsin använda såna ord. Hennes sätt att berätta är en chock varje gång jag läser någon av hennes böcker. Det är briljant men jag förstår inte hur det går till. Det är en lyxig känsla att läsa Didions böcker.

2.  Skrivandet som en metod att förstå snarare än en ett sätt att redovisa det man förstått. Till och med i en akademisk miljö tillåts man att formulera om sina frågeställningar efter hand att man skriver. Som skribent får man känslan att den där första obligatoriska sidan med snyggt formulerade meningar följda av frågetecken bara är en kompromiss man tvingas göra, en formalitet på samma sätt som sista sidans obligatoriska kapitel: slutsats.

Utifrån det perspektivet kan man beskriva Didions bok som en rad händelser och minnen som återberättas som hon minns dem och ett försök att beskriva de känslor hon får när hon skriver om dem. Inte mer än så.

I mitten av boken skriver hon “Minnen är det man inte längre vill komma ihåg”. Inte nödvändigtvis för att minnena i sig är smärtsamma , eller för den delen lyckliga och påminner om en bättre tid. Utan för att det är jobbigt att minnas, att leva åt fel åt håll, ständigt blicka bakåt istället för framåt.

Det fantastiska är att hon på det här till synes vardagliga sättet går igenom minnen ur sitt liv, utan att ställa frågor och utan att redovisa slutsatser mer än mellan raderna. Samtidigt lyckas hon berätta om livet som författare ute i på boksigneringar och PR-turnéer, de olika problemen som uppstår som adoptivförälder och livet som en del av Los Angeles grädda av kändisar. Det tänker man inte riktigt på eftersom hon aldrig värderar, allt tar lika mycket plats; dottern som rensar ogräs på tenninsplanen som ingen använder får samma plats som sjukgymnastik med New York Yankees.

Och som om det inte räckte lyckas hon få med en hel del humor, bland annat i citat som detta:

“Allt har sin tid. Jo, så står det i predikaren men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ‘Turn! Turn! Turn!'”