“Den ide som mannen bildar sig av det Sköna sätter spår i hela hans klädsel, den skrynklar eller pressar hans kostym, den vässar eller skärper hans gester och tränger också med tiden lätt in i hans anletsdrag. Det slutar med att mannen liknar den som han skulle vilja vara. En rik man, sysslolös och en smula blasé, som inte har något annat att göra än att jaga efter lyckan; en man, uppfostrad i lyx och sedan ungdomen van vid andra mäns lydnad, som till slut inte har något annat ykre än att vara elegant och som alltid kommer att ha ett distinkt utseende helt olikt andras. Snobbism är en vag inrättning, bisarr som en duell.

Dessa individer har inte annan förpliktelse än att odla det Skönas idé i sin person, att tillfredsställa sina passioner, att känna och att tänka .

Dandyn inriktar sig inte på kärlek med en speciell avsikt.

Dandyn strävar inte efter pengar som något väsentligt; en oändlig bankkredit skulle kunna räcka för hans del; han lämnar gärna denna banala passion åt de vulgära. Snobbism är inte som många, föga tänkande personer, tycks tro en överdriven smak för kläder och kroppslig elegans. Dessa saker är för den perfekte dandyn bara en symbol för hans själs aristokratiska överlägsenhet. Enligt hans förkärlek för framför allt distinktion, består den perfekta klädseln av den yttersta enkelhet, vilket i själva verket är det bästa sättet att utmärka sig.

Det är först och främst ett brinnande behov att skapa sig en personlig särprägel, hållen inom konvenansens ramar.

Det är ett slags kult av sig själv som kan överleva i sökandet efter den lycka som finns hos andra, till exempel hos kvinnan; som kan överleva även allt det som kallas illusion. Det är nöjet att förvåna och tillfredsställelsen att aldrig själv bli förvånad.”

– Charles Baudelair,  Le peintre de la vie moderne, 1869