Uncategorized

Åh ni fantastiska män… som vet hur man sköter en bokbransch…

Lite tråkig statistik såhär på måndag morgon så man får igång adrenalinet. Svb.se har i skrivande stund följande fördelning av bilder på män vs. bilder på kvinnor. (Bortsett från medarbetarbilderna längst ner). Trist. Det är ju alltid så lätt att komma med bortförklaringar också. Domineras bokbranschen av män måste vi ju skriva om de som har makten… Eller måste man? Och är det ens så att män har alla maktpositioner i bokbranschen?

Svb:s bloggar uppdateras inte särskilt ofta men är väldigt bra så jag tycker att nyhetsflödet på startsidan har all möjlighet i världen att bli bättre.

Praktverk/Proust ?

I över ett år har jag hållit på med Lars Noréns dagböcker. Och jag är inte ens klar med första året. Jag läser långsamt, vilket är lite av ett handikapp när man har en bokblogg, så jag har flera gånger slutat läsa för att jag ska hinna läsa ut andra böcker för att ha något att skriva. Samtidigt är det ganska härligt att ha ett universum att kliva in i då och då. För det är verkligen en egen värld som han lyckats skapa, dels för att han är skicklig som författare, men också för att sidvolymen i sig gör att man tvingas kliva in ett lugn, det går inte att vara stressad när man har över tusen sidor framför sig. Jag läser några sidor varje kväll nu. Och jag börjar sakta bli sugen på att ta mig an ytterligare ett praktverk snart. Men då med mer intensitet, släppa all annan läsning.

På samma sätt som vasaloppet, kilimanjarobestigningar och gumball 3000 nämns på klichéfyllda listor i tidningar och TV6-trailar  över saker man bara MÅSTE hinna med så är det omöjligt att tala om litterära praktverk utan att nämna Marcel Proust. Hans romansvit känns som en sån grej människor planerar att göra när de är gamla, redan när de är twenty something. De flesta läser nog inte enda sida.

En sommar för massor av år sen målade jag bastun som står bredvid vår stuga i den Norrbottniska skärgården. Jag lyssnade på radio och de intervjuade Gunnel Vallquist som översatt På spaning efter den tid som flytt. Det var något sorts tema i ett humorprogram tror jag. Varje dag som jag stod och målade och skvätte färg på radion så läste de lite ur boken och pratade med Vallquist. Kort därefter lånade jag första delen, läste väl en fyrtio sidor, men jag tror att jag var för otränad för en sån bestigning.

Med hänsyn till mina läsare tänkte jag därför fråga, vore det kul att läsa en liveblogg från äventyret Proust? Eller finns det något annat praktverk jag borde satsa på? Skriv gärna en kommentar eller fyll i under “other” i omröstningen.

Testresultaten

Detta har hänt: 26 juli 2011. Jag blev besviken på SVB:s test här som bara handlade om den gamla klassiska profiten så jag gjorde ett nytt test här och uppdaterade en gammal hederlig progglåt här.

Nu tycker jag det är dags att presentera resultaten. Det var ändå 4 stycken som fick 75%. Kan tycka det är ganska få men skönt att någon har det bra.

Ni som har 25%! Era arma stackare. Förstår att många långt nere på listan vill vara anonyma.

Judge the book by its cover. Undertitel: Vad har Christine Falkenland och Claes de Faire gemensamt?

Apropå Lotta Kühlhorn och bokformgivning.

Jag har alltid varit en Bokus-kille när jag beställer från nätet. vet inte varför. Adlibris har ju alltid en bra monter på bokmässan men det är säkert någon Pavlovpsykologi i bakgrunden som spökar.

Hur som helst så såg jag idag att det faktiskt går att lista titlar efter vilken formgivare som gjort omslaget. Superkul! Jag har alltid gillat att klicka mig vidare i såna här “Kunder som köpt denna bok har även köpt:”-listor. Men omslagdesigners är ju en briljant, nördig och samtidigt enkel funktion.

Bokus skriver visserligen ut formgivaren under medarbetare men det går inte att lista alla dennas verk med ett enkelt knapptryck. Shape up Bokus, vi glider ifrån varandra.

Mitt komplicerade förhållande till Lotta Kühlhorn

Jag har gått vid din sida länge nu. Lotta Kühlhorn. Du var den första grafiska formgivaren jag lärde mig namnet på. Jag skulle kunna förhäva mig och säga att jag alltid varit intresserad av formgivning och fotografi och att det är därför jag alltid läst all text på försättsbladen och på sidoflikarna, under författarbilden och på smutstitelbladen. Men det är nog snarare en lättare form av obsessive compulsive disorder.

När jag jobbat som brevbärare var det extremt ofta det hände vid sorteringen att jag fastnade för någon kundtidning eller reklamblad och började läsa, blev påmind av kollegor att vi måste snabba varpå jag kort därefter fastnade igen i någon facklig tidskrift eller jultidningskatalog som inte var inplastad.

Men av alla denna ofrivilligt lästa text så fastnade ditt namn. Det var inte vilka böcker som helst som du formgav. Du var ett tungt namn. Jag var imponerad. Jag lärde mig känna igen din stil. Jag berömde mig själv för att kunna peka ut dina omslag bland nyheterna i bokhandel. Jag hade ofta rätt.

Sen kom en period av indie-mentalitet. Jag blev svår. Du blev för stor. Du gjorde anteckningsböcker för Pocket shop. Det var som när Kent blev folkliga. Människor med egenfärgat svart hår och konstiga tuperingar blev sura. Du blev den där formgivaren som folk som bara kunde ett enda formgivarnamn kunde. Som arkitekturens Frank Gehry, glasdesignens Ulrica Hydman-Vallien, möblernas Carl Malmsten. Du var ohotat den största. Men inte så spännande för en svartklädd ungdom vars enda sätt att hävda sig är namedropping och obskyr trivia.

Och den attityden har jag mer eller mindre behållit sen dess. Jag har förknippat dig med Stig Lindberg-osande mönster som kan få vilken bok som helst att verka ytlig och tråkigt nostalgisk.

Men sakta har något hänt. Den sista graden i min 180-snurr sattes på plats på Bokia häromdagen när jag såg ditt omslag till Martina Haags nya. “Kul!” tänkte jag, “att ingen tänkt på att göra så innan, och dessutom är den ju glossigt snygg och knyter an till tidigare omslag fastän den känns helt ny på samma gång, kudos!”. Min vana trogen vände jag på omslaget för att se vem som var formgivaren och där var ditt namn.

På en sekund flashade de senaste årens snygga omslag framför ögonen som du gjort men som jag avskrivit som tur, a.k.a. “även en blind höna kan hitta ett korn”. Jag insåg att kornen varit många i en lång rad av guldkorn.

Det är skönt att vi hittat tillbaka till varandra. Du gör litteraturen ännu bättre.