Jag har gått vid din sida länge nu. Lotta Kühlhorn. Du var den första grafiska formgivaren jag lärde mig namnet på. Jag skulle kunna förhäva mig och säga att jag alltid varit intresserad av formgivning och fotografi och att det är därför jag alltid läst all text på försättsbladen och på sidoflikarna, under författarbilden och på smutstitelbladen. Men det är nog snarare en lättare form av obsessive compulsive disorder.

När jag jobbat som brevbärare var det extremt ofta det hände vid sorteringen att jag fastnade för någon kundtidning eller reklamblad och började läsa, blev påmind av kollegor att vi måste snabba varpå jag kort därefter fastnade igen i någon facklig tidskrift eller jultidningskatalog som inte var inplastad.

Men av alla denna ofrivilligt lästa text så fastnade ditt namn. Det var inte vilka böcker som helst som du formgav. Du var ett tungt namn. Jag var imponerad. Jag lärde mig känna igen din stil. Jag berömde mig själv för att kunna peka ut dina omslag bland nyheterna i bokhandel. Jag hade ofta rätt.

Sen kom en period av indie-mentalitet. Jag blev svår. Du blev för stor. Du gjorde anteckningsböcker för Pocket shop. Det var som när Kent blev folkliga. Människor med egenfärgat svart hår och konstiga tuperingar blev sura. Du blev den där formgivaren som folk som bara kunde ett enda formgivarnamn kunde. Som arkitekturens Frank Gehry, glasdesignens Ulrica Hydman-Vallien, möblernas Carl Malmsten. Du var ohotat den största. Men inte så spännande för en svartklädd ungdom vars enda sätt att hävda sig är namedropping och obskyr trivia.

Och den attityden har jag mer eller mindre behållit sen dess. Jag har förknippat dig med Stig Lindberg-osande mönster som kan få vilken bok som helst att verka ytlig och tråkigt nostalgisk.

Men sakta har något hänt. Den sista graden i min 180-snurr sattes på plats på Bokia häromdagen när jag såg ditt omslag till Martina Haags nya. “Kul!” tänkte jag, “att ingen tänkt på att göra så innan, och dessutom är den ju glossigt snygg och knyter an till tidigare omslag fastän den känns helt ny på samma gång, kudos!”. Min vana trogen vände jag på omslaget för att se vem som var formgivaren och där var ditt namn.

På en sekund flashade de senaste årens snygga omslag framför ögonen som du gjort men som jag avskrivit som tur, a.k.a. “även en blind höna kan hitta ett korn”. Jag insåg att kornen varit många i en lång rad av guldkorn.

Det är skönt att vi hittat tillbaka till varandra. Du gör litteraturen ännu bättre.