Uncategorized

Ny stil till hösten

As an adolescent I never thought of a brand new life.” Hu Fang

Läser väldigt mycket om konsumism nu och hur man sen länge slutat marknadsföra varor baserat på dess funktion och istället rikta in sig på den känsla jag som konsument kommer att få när jag blivit ägare av just denna varan. Många reklamer återkommer till en pånyttfödelse, det nya jaget och så vidare.

I början av skyltfönstrets historia fick man täcka över skyltfönstret på söndagar eftersom folk tyckte det fanns alldeles för många kopplingar till kyrkornas stora fönster och därför var opassande att människor kunde börja likställa religion med kommers. I reklamen nu lånar man alltså återfödelsen från religionen och det finns väl egentligen ingen skönlitterär text bättre beskriver denna dröm än kapitlet “Ny stil till hösten” i Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna?.

Fånge i pillerpalatset

Så här började jag söndagen och även måndagen. Men min Kan Jang har tagit slut nu efter min sista klunk av koncentrerad solhatt som jag svepte direkt ur flaskan. Tror att jag för första gången ska besöka ett privat apotek här i Alingsås och köpa en ny i veckan. Ska bara sälja ett organ på Sydkoreanska eBay först så jag har råd.

Fastän jag har mitt tjocka kompendium att läsa började jag på Martina Haags senaste bok. Väldigt bra. Leta upp Ulf Lundell-kapitlet nästa gång du är i en bokhandel och köp den för tusan!

Jag undrar hur många som är förbannade på Martina Haag för att de tror att de kan skriva som hon kan, på samma sätt som jag läste i en intervju att många framför sin ilska till Per Hagman för att de minsann också skrivit en bok om Stockholms uteliv, modeller, knark eller baksidan av glamour, fast mycket bättre. Såna människor missförstår Per Hagmans böcker. Och skulle någon där ute i landet vara förbannad för att de minsann inte tycker det är något speciellt att skriva om hundar, barn, resor, arbetsplatser och sin sambos jakt, att de minsann har hundra anekdoter som är bättre i sin egen byrålåda, så kan jag meddela att det bara är de allra bästa författarna som kan få deras verk att te sig som självklara och enkla.

Och en bra historia gör inte en bra bok. För det krävs gestaltning.

Floating

Förra året provade jag floating för första gången på Blue Water Spa på Stenungsundsbadens Yacht Club. Nu när jag läst ungefär en tredjedel av Joyce Carol Oates Blonde. Slår det mig att den boken påminner mycket om floating på många sätt.

Lite jobbigt till en början, man undrar hur lång tid kvar man har, om det verkligen är något att hänga i julgranen det här. Efter en stund trivs man med isoleringen, man varvar ner, hamnar i något sorts meditativt tillstånd och man imponeras verkligen eftersom man verkligen inte riktigt begriper hur det fungerar.

Sylvia Plath

Jag har läst Glaskupan av Sylvia Plath 3 eller 4 gånger. När det gått ett tag sen senaste läsning brukar jag komma ihåg den som att den är så märkligt skriven.

Esther Greenwood vinner en praktikplats på ett förlag i New York och börjar upptäcka ett liv i sus och dus jämför med vad hon upplevt tidigare. När hon plötsligt kommer hem börjar en depression överskugga hennes liv. Övergången från New York och lycka till Boston och depression minns jag alltid felaktigt som märklig och plötslig.

Sen läser jag om den och den är helt briljant. Det är just ovanstående förändring som Plath låter ske okommenterat som gör att den skiljer ut sig från så många böcker i genren som skriver läsaren på näsan med huvudkaraktärens ofta självgoda analys av sig själv. Det är modigt och smart att inte underskatta läsaren. Det är därför man vill läsa om Glaskupan. Det hade varit så lätt att skriva någon scen där hon sitter i New York och analyser sig själv och sina beteenden för att i andra delen av boken kunna säga “vad var det jag sa” till läsaren. Det är därför Sylvia Plath var ett geni.

PS. Vill ni veta mer om författaren Sylvia Plath så se inte, jag upprepar; INTE, filmen Sylvia med Gwyenth Paltrow. Jag tycker inte alls att den är bra. Läs istället The unabridged journals of Sylvia Plath. Jag har läst den, Joyce Carol Oates har läst den, Rory Gilmore har läst den. Frågor på det?

Sympatiska artister

Ett tecken på att man inte är tonåring längre är att man börjar kalla vissa artister för sympatiska och gillar dem just därför. Vem är litteraturvärldens svar på Tomas Ledin? Jag återkommer i ämnet.