Jag har läst Glaskupan av Sylvia Plath 3 eller 4 gånger. När det gått ett tag sen senaste läsning brukar jag komma ihåg den som att den är så märkligt skriven.

Esther Greenwood vinner en praktikplats på ett förlag i New York och börjar upptäcka ett liv i sus och dus jämför med vad hon upplevt tidigare. När hon plötsligt kommer hem börjar en depression överskugga hennes liv. Övergången från New York och lycka till Boston och depression minns jag alltid felaktigt som märklig och plötslig.

Sen läser jag om den och den är helt briljant. Det är just ovanstående förändring som Plath låter ske okommenterat som gör att den skiljer ut sig från så många böcker i genren som skriver läsaren på näsan med huvudkaraktärens ofta självgoda analys av sig själv. Det är modigt och smart att inte underskatta läsaren. Det är därför man vill läsa om Glaskupan. Det hade varit så lätt att skriva någon scen där hon sitter i New York och analyser sig själv och sina beteenden för att i andra delen av boken kunna säga “vad var det jag sa” till läsaren. Det är därför Sylvia Plath var ett geni.

PS. Vill ni veta mer om författaren Sylvia Plath så se inte, jag upprepar; INTE, filmen Sylvia med Gwyenth Paltrow. Jag tycker inte alls att den är bra. Läs istället The unabridged journals of Sylvia Plath. Jag har läst den, Joyce Carol Oates har läst den, Rory Gilmore har läst den. Frågor på det?