Uncategorized

En helt vanlig dag

08:30 –  14:00 Sträckläser Richard Yates Revolutionary Road från sekunden jag vaknar för en extrakurs jag går.

11:45 – 12:15 Tar paus för brunch och kollar på Simpsons. Far-och-son-avsnittet när de bygger en lådbil. Jag gråter inte men det är nära.

14:00 – 14:30 Försöker få kontakt med kunder som jag frilansar för och förklara att det faktiskt är sant att mitt webbhotell har svämmats över i Danmark och att min mail och databasserver ligger nere där jag har deras hemsidor lagrade. De är förstående tack och lov.

14:30-17:00 Spelar PS3 med min brorsa i Umeå.

17:00 – 21:15 Räddar tillsammans med min flickvän en måsunge som brutit vingen. Första gången jag fångar en fågel. Första gången jag åker bil med en fågel till akuten. Håll tummarna för att den lille krabaten klarar sig!

21:15 till nu – sitter och gör lite bildbehandling som jag haft på att-göra-listan.

Wimbledon

Jag har alltid hatat tennis. Det svängde totalt för två år sen. Då köpte jag Pimms och jordgubbar, satsade en del pengar på finalen och njöt via tv:n av den glamour som engelsmännen uppbådar kring detta sportevent.

Man måste älska ju bara älska en sport som:

* Har en egen officiell poet som är på plats för uppläsningar och inspirationsinsamling för nya verk.

* Ralph Lauren-sponsrade bollkallar.

* Rudyard Kiplings IF graverad ovanför den korridor spelarna går från omklädningsrummet ut på planen.

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated, don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise:

If you can dream – and not make dreams your master,
If you can think – and not make thoughts your aim;
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same;
If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build ’em up with worn-out tools:

If you can make one heap of all your winnings
And risk it all on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breath a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: “Hold on!”

If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with kings – nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you,
If all men count with you, but none too much;
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And – which is more – you’ll be a Man, my son!

Stephen King

Inatt drömde jag att jag var i Italien. Under romarrikets glansdagar hade de gjutit en jättestor kub i cement med kvadratiska håligheter i sig, ingen visste vad det varit eller hur de kunnat gjuta den enorma kub, detta sa någon till mig när jag stod och beundrade den. Nu hade man byggt ett lyxhotell i denna kub där varje hålighet var ett rum med fönster från golv till tak.

Framför hotellet satt Stephen King med sin familj och en trave böcker han sålde och signerade. Jag gick fram och frågade om jag kunde få köpa en signerad bok. Han började signera. Jag tog i hand och tackade, han hade två tummar på sin högra hand, det förvånade mig och kändes lite obehagligt när min tumme hamnade mellan hans två tummar.

Efter det satt jag och pratade en stund med honom.

Det var en fest i restaurangen bredvid och Stephen skrattade och pekade och sa:

– Du där verkar det hända grejer, det borde du fotografera!

Det kändes lite konstigt eftersom jag inte riktigt visste varför jag skulle fota det, men man kan ju inte säga nej till Stephen King.

Varför jag inte har någon framtid i den akademiska världen

Vi är några som står ute och tar en nypa luft under en bensträckare, snart börjar föreläsningen igen. En kurskamrat pratar om att hon ska göra en inrikes resa om några dagar, vi pratar tågpriser och flygpriser och hur packat med folk det kommer att vara på midsommar. Kallprat med andra ord.

Då begär en ny förmåga ordet: – Jasså så du gillar Sartre du?

Jag förväntar mig kanske inte himlande med ögonen men åtminstone någon sorts markering från min reseplanerande kurskamrat som blivit avbruten.

– Ja verkligen!! Du med eller?

– Jodå,  det finns så himla mycket konformitet tycker jag. Sartre känns jävligt intressant på det sättet med tanke på mitt arbete (läs: mina fotografier, vi säger sådär vi konstnärer). Man blir placerad i fack hela tiden, så jävla tröttsamt.

– Fack that. Säger inte kurskamraten utan fortsätter med en minst lika entusiastiskt inlägg.

För övrigt så kom jag på nu att min svenskalärare på gymnasiet ofta återkom till hur konstigt det var att Sartre var så populär bland kvinnor eftersom han “ju var så ful”. Torgny Lindgren och hans bok Pölsan återkom hon gärna till i positiva ordalag fler än en gång…

Torgny Lindgren, You’re still in the running towards becoming Europes Next Top Writer.

Påminnelse

Kom igåg att du kan vinna anteckningsblock från GANT här på marcusbiblioteket. Tävlingen pågår till söndag: http://marcusbiblioteket.wordpress.com/2011/06/04/vinn-anteckningsblock-fran-gant/