Vi är några som står ute och tar en nypa luft under en bensträckare, snart börjar föreläsningen igen. En kurskamrat pratar om att hon ska göra en inrikes resa om några dagar, vi pratar tågpriser och flygpriser och hur packat med folk det kommer att vara på midsommar. Kallprat med andra ord.

Då begär en ny förmåga ordet: – Jasså så du gillar Sartre du?

Jag förväntar mig kanske inte himlande med ögonen men åtminstone någon sorts markering från min reseplanerande kurskamrat som blivit avbruten.

– Ja verkligen!! Du med eller?

– Jodå,  det finns så himla mycket konformitet tycker jag. Sartre känns jävligt intressant på det sättet med tanke på mitt arbete (läs: mina fotografier, vi säger sådär vi konstnärer). Man blir placerad i fack hela tiden, så jävla tröttsamt.

– Fack that. Säger inte kurskamraten utan fortsätter med en minst lika entusiastiskt inlägg.

För övrigt så kom jag på nu att min svenskalärare på gymnasiet ofta återkom till hur konstigt det var att Sartre var så populär bland kvinnor eftersom han “ju var så ful”. Torgny Lindgren och hans bok Pölsan återkom hon gärna till i positiva ordalag fler än en gång…

Torgny Lindgren, You’re still in the running towards becoming Europes Next Top Writer.