Tidskrifter och tidningar

Varför jag provoceras av Jonas Hassen Khemiri

Varför provoceras jag så himla mycket av Jonas Hassen Khemiri?

När det gäller Jonas Hassen Khemiri bör man lyssna på sina fördomar mot skrivarkurssvenska. Han är en sån där författare som jonglerar med språket, som likt en Houdinigroupie krånglar in sig i ett rep av ord, flätat av mindre rep, vilka i sig är flätade av ännu finare tråd, och försöker likt nämnda utbrytarkung; konstla. Försöka. Ta. Till. Alla. Språkliga saltomortaler han kunde lärt sig på en skrivarkurs. Men han är ju såklart självlärd.

Det räcker med att läsa inledningen på hans intervju med Jonathan Safran Foer i DN idag.  Det är så kokett “experimenterade”. Jag tänker mig att de sitter där i Brooklyn, Khemiri i sin svarta huvtröja som varken är moderiktig eller antimode på ett subkulturigt sätt, och ondgör sig säkert över hipsters, deckarpocketar, konsumtionen på Manhattan och så finner de varandra i att vartenda av deras många för- och efter- och mellannamn har en alldeles unik betydelse var och en som symboliserar något viktigt. Även i ett globalt politiskt perspektiv.

Efter en stund säger Jonathan till Jonas: “Nu för tiden har vi vant oss vid att böcker är underhållning, något som ska avnjutas vid en pool på semestern snarare än något som kan påminna dig om att oväntade saker kan hända.” Efter detta råder en broderlig konsensus kan man ana. Ett konsensus som i stort sett bara kan fördjupas av ett gemensamt förakt mot författare som har sitt eget fotografi på sina bokomslag.

1. Jonas Hassan Khemiri läser bara inbundna böcker på originalspråk. (här blandar jag biografi och fiktion likt författaren själv, notera att jag skrev HassAn och inte HassEn, övriga punkter är mer wikipedia).

2. Jonas Hassen Khemiri referar alltid tillbaka till sina gamla verk i sina nya verk och i intervjuer om sina gamla verk om sina nya verk.

3. Jonas Hassen Khemiri har pryat på FN.

4. Jonas Hassen Khemiri förklarar ofta på sina högläsningar alla små briljanta saker som är uppenbara, och de som är dolda, i hans romaner och som ingen förstått ännu. (jämför parentes i punkt 1)

5. Jonas Hassen Khemiri använder ord som; “samtida”.

6. Jonas Hassen Khemiri nekade mig att fotografera honom på en uppläsning i Katrineholm för en massa år sen.

7. Jag är förmodligen bara bitter och/eller avundsjuk.

Ett illusionsnummer

Slår upp DN:s ledarsida idag och hittar ovanstående rubrik med underrubriken:  “Jeopardy: Tro inte att datorn är mogen att ta ansvar.” (sic!)

En rätt märkligt uppbyggd text på det sättet att jag inte förstår vad Johannes Åman driver för tes eller vill diskutera.

Om en dator vinner mot människor i Jeopardy så ska vi inte “frestas” att slippa undan ansvar. Vad det är för ett ansvar vi vill slippa undan specificeras inte vilket är tråkigt eftersom det säkert fanns en bra tanke bakom detta från Åmans sida. Det finns självklart många exempel på när man litar alldeles för mycket på teknik. Men utan att nämna dessa blir det bara obegripligt. Speciellt då man tidigare läst följande mening:

“Hur ska en dator förstå ironier och anspelningar på mänsklig erfarenhet?”

Avsaknaden av kontext gör det lite märkligt när man så tydligt verkar vilja problematisera teknikens roll i människors roll. Är det tanken om A.I. (artificiell intelligens) som han vill diskutera omöjligheten i?

Tråkigt också att allt verkar vara uppbyggt kring ett rent sakfel angående IBM:s superdator som enligt vissa vann mot schacklegenden Kasparov:

“Det väckte stor uppmärksamhet och var god pr för IBM. Däremot ledde utvecklandet av en riktigt vass schackdator inte framåt när det gällde att skapa smarta maskiner som kunde lösa andra problem.”

En snabb googling och Åman hade kunnat hitta följande på IBM:s hemsida:

“The underlying technology used for Deep Blue has continued to help with many business and industry challenges, including weather forecasting, financial market modeling, automotive design, and medical research and development. On November 8, 2004, an IBM Blue Gene supercomputer (a descendant of the Deep Blue work) officially claimed the top spot as the world’s most powerful supercomputer. With its small size and power efficiency, Blue Gene has revolutionized the economics of supercomputing and brought this technology to the point where it can now be made more widely available and applied to a broader set of applications, including work with ASTRON to explore the origins of the universeor with EPFL to model the human brain’s function to a degree never before possible”.

Självklart kan ett företags egna uppgifter vara överdrivna men varför nämns inte detta om det är ledarsidans åsikt att IBM tänjer på sanningen om vad Deep Blues teknik lett till.

Låt Karin Bojs sköta tekniksnacket på DN i fortsättning eller ta in Anders Rydell om hon är upptagen.

http://www.dn.se/ledare/signerat/ett-illusionsnummer
http://www.research.ibm.com/about/top_innovations_history.shtml
http://www.andersrydell.se/artikel/281-framtiden-har-anlant

Intervju Sara Hansson

Alltid lika skickliga Katrin intervjuar Sara Hansson  http://www.alingsastidning.se/puff_visa.asp?id=7692&sidnamn=ALINGS%C3%85S

Nöjesguiden

Har egentligen bara en enda guilty pleasure när det gäller läsning och det är Nöjesguiden. I övrigt kan jag stå för att jag läser alla genrer som finns. Jag gillar att läsa det mesta och har aldrig förstått vad det är för skillnad på chick-lit och finlitteratur. Men Nöjesguiden skäms jag alltid lite för. Det känns så internt, ängsligt, distanserat och så innehåller den recensioner av filmer och böcker och så vidare vilket jag alltid tyckt varit rätt tråkigt. Men ändå är det ju så roligt att läsa den!!!

Efter skolan brukar jag hämta ett ex på Nordiska Kompaniet och bortförklara det med att jag ju kan bläddra i vad som helst för att få tiden att gå men lika ofta har jag med mig en bok i fickan som jag väljer bort till förmån för Nöjesguiden.

Det intellektuella alibi som jag ändå kan stödja mig mot är den briljanta Carl Reinholdtzon Belfrage som mer och mer blivit en Charles Ryder, storögt imponerad av världens finare, mer exklusiva, utbud. Samtidigt har han en fot kvar i populärkulturen. Ge denna unge man ett eget glossy magasin, eller varför inte ett bokkontrakt för en reportagebok om det vackra och sköna Sverige, typ Belfrage Revisited, så kan jag äntligen sluta läsa Nöjesguiden och få ett rent liv utan lik i min bokhylla men fortfarande lika mycket glädje som jag får ut av denna tidning!

Vita lögner

Nörden är definitivt tillbaka. Att kunna lite om mycket är ute, totalt ute. Att kunna mycket om lite tar över. Och då menar jag inte på det här besserwisseraktiga KTH/Chalmers-sättet utan bara att det smala intresset blir folkligare och folkligare.

Tidskriften Little White Lies kommer det skrivas om i varenda tidskrift och på ordentliga svenska kultursidor i vinter. En tidskrift som utgår från en film per nummer och det är så snyggt formgivet och intressant. Denna är nu äntligen en del av Pressbyråns sortiment! Läs gamla nummer digitalt på: http://www.littlewhitelies.co.uk/the-magazine

Vänner><Fiender-stjärnan Jenny Ulving bloggar intresserat om konst på http://www.aperfectguide.se/jennyulving. Hon verkar ha ett uppehåll nu men jag hoppas hon dyker upp snart igen.

Tidningen om modebranschen – Industrie handlar om allt från PR-folk till fotografer. http://industriemagazine.com/