Tidskrifter och tidningar

Intervju med Jan Guillou och Ann-Marie Skarp – En analys i tårtbitsform

Mina idoler borta på Bokhora har redan skrivit bra om intervjun med Skarp/Guillou i Tidningen VI. Jag var sjukt sugen på att läsa intervjun (som ni kan läsa om här). Tidningen VI har alltid bra intervjuer. Och visst är den bra. Men jag hoppades på mer. Svårt egentligen att sätta fingret på vad, men jag har försökt. Bilderna är klickbara för förstoring om du vill ladda ner och sno till din nästa powerpointpresentationsredovisning på Berghs kvällskurs i “Planning in media”. Eller bara har för svaga gamla glasögon som jag.

Utmärkande inredningsdetaljer

Överklassord som nämns

Scoopfaktor

G som i Genusperspektiv

Sånt man redan visste och kan konstatera ännu en gång

Guillou + Skarp i VI samt COPS

Precis lämnat brorsan på Landvetter, ätit sushi och misosoppa och givetvis passar jag på att browsa tidningsbutiken, det är ju den tiden i månaden. Det som fångade mitt öga (förutom att de hade 5 exemplar av ACNE paper) var givetvis omslaget till Tidningen  VI med Jan Guillou och Ann-Marie Skarp i ett fint porträtt. Ska läsa den imorgon! Hoppas faktiskt mest på frågor till Skarp om den magiska förlagsvärlden även om jag såklart också är fascinerad av Guillou.

Nu sitter jag och kollar på COPS i väntan på Simpsons. Har varit i Amerika tre gånger och hamnat i situationer med poliser två gånger. Har dock aldrig fått vara med i COPS. Nästa gång MÅSTE jag bara vara med. Tyvärr är jag totalt ointresserad av droger och skjutvapen är ju nästan en skyldighet over there. Kanske hinner man återinföra bokförbud och giftskåp tills nästa gång jag åker dit. Det är väl min enda chans.

Jag (M): Is there a problem officer?
Polis med högt skurna byxor med excellenta pressveck (P): Step out of the car sir!
M: What’s the problem.
P: Sir, have you been reading today?
M: No no, well just the map, you see I’m a tourist from Sw..
P: Calm down sir, sit on the curb. Sit on your hands!
M: I just..
P: CALM DOWN SIR!
M: Ok.
P: Is there anything in the car I should know about?
M: No nothing.
P: You smell of books. Have you been visiting an antiquary?
M: No of course not.
P: I can smell something on you. You know certain books is forbidden in this country?
P: What’s this (pekar på något i handsfacket som på håll ser ut som ett tummat exmeplar av Dorian Grays porträtt)
M: That’s not mine!
P: Calm down sir!
M: I havn’t been reading that. I don’t know who owns that.
P: Ok, so this book just magically appeard in your car sir.
M: Yeah i guess…
P: I told you to sit on your hands. Now tell me, because this is a serious crime, this isn’t just something you get a ticket for, we’re talking months, maybe years here. Don’t tell me your’e not a reader! Those black plastic spectacle frames you’ve got, those tiny upper arms, that pseudo intellectual hair cut!!!
M: I swear, this isn’t my bo..
P: Yeah yeah, maybe a magic fairy just placed it here, and placed a bookmark in the middle of it.
M: Yeah I guess you could say that hihi.
P: Look in my eyes (han lyser med en ficklampa i ögonen på mig) now H A V E Y O U B E E N R E A D I N G? If you don’t tell me we have to take you to the station and get you tested.
M: I’m sorry but it isn’t mine. Maybe I have read some collection of aphorisms when I was younger but now I would never touch that.
P: Okay Will, read him his rights.

Gynnikologi

Egentligen tycker jag att det är trist, jag skulle till och med vilja använda uttrycket “att sparka in öppna dörrar”, att klaga på kvällstidningar. Det är lite som att klaga på att leksakerna i Happy Meal cementerar könsroller. Mickey Dee och Ronald McDonald kommer aldrig gå i bräschen för ett HBTQ-samhälle lika lite som kvällstidningarna kommer börja ha en annan utgångspunkt än att sex och kändisar och skvaller och bestialiska grymheter (helst i kombination) säljer.

Men lik förbannat är man inne där ibland. Och man blir förbannad.

Artikeln Gynnikologi i deras kulturdel lovar i underrubriken en artikel om Carolina Gynnings karriärer.

Analysen av karriärerna består i att skribenten varit inne på hennes hemsida och i stort sett bara översatt texten under “biography” och kan sen avslöja att Gynning inte har med den 7 år gamla Big Brothervinsten på sitt CV. Stoppa pressarna.

Sen har halva artikeln gått.

I halvlek får vi veta att: “Personen Carolina Gynning går inte att se bakom personan Carolina Gynning.”

Vad detta betyder får vi ingen som helst förklaring till. I nästa mening får vi veta att “Carolina Gynnings persona gör skönlitterär debut”.

Boken är dålig enligt skribenten. Det dåliga verkar vara följande:

• Gynning har hittat på den egna genren Dirty Crime. (Nästan alla stora deckarförfattare/deras förlag/deras prbyrå hittar på genrer men varför det är dåligt får vi inte veta)
• Det utlovade “sexiga” i romanen blir pornografi (exempel får vi inte på skillnaden vilket jag tycker hade varit intressant) 
• Berättelsen är en “bisarr cross­over mellan Snabba cash och flickböckerna om tvillingarna på Sweet Valley High”. Låter nästan lite Carl-Johan Vallgrenskt i sin bissarhet tycker jag. Fast intressant.
• Den innehåller också “märkesnamedropping, klichéartade utseenderedogörelser och redovisande inre monolog” En svensk Bret Easton Ellis, någon?

Och så den stora finalen på mitt utbrott: RUBRIKEN!?!?!?! hade det varit en sjusidig personligt hållen intervju i Paletten hade man kanske förlåtit dem för att de vill sälja en eller två lösnummer extra på rubriken eftersom deras trogna skara prenumeranter trots allt är rätt liten. Och jag säger KANSKE. Nu känns det bara sådär unket som varje gång man påminns om att homosexualitet var klassat som en sjukdom fram till 1979 i Sverige.

Varför har man satt den rubriken? Är det för att man alltid måste ta ner framgångsrika kvinnor på jorden och lite ordvitsiga anspelningar på hennes underliv är väl alltid ett säkert kort? Eller trodde man verkligen att denna pinsamma lilla text skulle passera som en intim undersökning av vem “personan” Carolina Gynning egentligen inte är. I så fall är det nästan ännu mer pinsamt. Detta är en helt vanlig usel kulturnotis av modellen: Googla runt lite 10 minuter, Kringla+V till google translate och sen i slutet skriva om man tyckte det var BU eller BÄ utan någon som helst tydlig motivering.

Läs den på: http://www.expressen.se/kultur/1.2496473/gynnikologi

Vikten av en osynlig översättning

"Bait and switch"...

Har nu läst klart vad jag i mina tankar benämnt som en tjänstemanna-diptyk; Barbara Ehrenreichs Körd och Richard Yates Revolutionary Road och det är givetvis briljanta böcker båda två, det har jag skrivit om tidigare och kommer säkert skriva lite mer om sen när de sjunkit in.

En av de största styrkorna med Körd är att den är så, i brist på bättre ord, litterär. För mig är det lika intressant att läsa om alla klädkoder, hotellinredningar, sättet folk pratar på, de komiska motsägelserna, karaktärerna osv. som att läsa om själva problematiken i och analysen av det ämne som Ehrenreich skriver om. Hennes språk är en stor styrka i att lyfta fram de betraktelser hon gör i den nya värld hon kliver in i.

Därför är det trist att man ibland blir medveten om översättningen, man ser liksom det engelska ordet trots att man läser en översättning. En bra översättning ska vara som en kemtvättad, nystruken skjorta till en välsittande kostym – självklar, närmast osynlig, något man inte tänker på förrän man möter dess motsats.

Det blir lite google translate i meningar som “Jim är den perfekta rollmodellen.” eller när man använder begrepp som “signifikanta andre”. Visst förstår man vad som menas men min läsning stannar upp här. Vi säger inte såhär. Vi säger “förebild” och “bättre hälft” eller möjligtvis “partner”. En översättning kan inte vara bokstavlig till 100% (utom möjligen i viss lyrik men det är en annan fråga)

...blir "Körd" på svenska

Läser man Revolutionary Road så märker man att översättaren Kerstin Gustavsson är mer flexibel och inte bara översätter orden utan även gör en kulturell översättning som t.ex. i meningen: “‘Jag tror jag gillar dig, Frank’, sa hon till slut. ‘Får jag säga du? Jag tror till och med att jag gillar att du blir arg, det tyder på integritet.'”

På engelska frågar hon givetvis om hon får kalla honom för Frank, ordet för DU och NI är samma på engelska, men så hade man inte formulerat sig i Sverige vid den tiden som det skrev. Andemeningen i frågeställningen är intakt men inte bara språkligt översatt utan även kulturellt.

Hade planerat att blogga lite om det här och passande nog blir det språkliga/kulturella väldigt tydligt i gårdagens DN  där Daniel Craig citerades om hur fantastisk nyinspelningen av Stieg Larssonsfilmerna med David Fincher som regissör kommer bli och DN valde att inte översätta svordomen i citatet: “Är du fucking allvarlig?”

Originalcitat: “He showed me some scenes recently, and my hand was over my mouth, going, Are you fucking serious?”

Det är roligt att titta på hur andra löst det här:

Aftonbladet: “Nyligen visade han mig några färdiga scener. Jag la handen över munnen och tänkte, ”Jävlar, menar du allvar?”

Expressen: “Han visade mig nyligen några scener och jag höll handen för munnen och frågade honom: “Är du seriös?”

Filmnyheter på svenska: “Han visade mig några scener nyligen och min hand var över min mun när jag sa: Är du helt jävla allvarlig?”

Återstår att se hur de löser översättningen från svenska till engelska när det gäller den berömda tatueringsscenen från Män som hatar kvinnor.

Ring Kerstin Gustavsson och kolla för säkerhets skull innan ni tar fram nålen.

Håkan Nesser – Den första I-LOVE-Sweden-svensken

Det är fjantigt att man går på det men varje gång någon internationell storstjärna blir intervjuad i en svit på Grand Hotel i Stockholm om sin nya film/turné/självbiografi och nämner hur mycket de just LOOOOVE Sweden så blir man ju alltid glad och stolt. Det behöver egentligen inte bli mer specifikt än så, vi kan till och med acceptera någon plattityd om snygga tjejer eller vacker natur och trevliga människor. Får vi höra något specifikt, till exempel om någon svensk restaurang eller någon svensk artist de gillar, då är det stoppa pressarna och puff på förstasidan.

Idag tar DN det där lite längre. Håkan Nessers bokföljetong startar idag och han sitter på förstasidan  nere vid en kaj i Stockholm (jag kan inte riktigt geografin i sthlm men det ser ju onekligen ut att vara i närheten av Grand för en lekman som mig…). Presentationen doftar onekligen lite Tv6-hallåa-mellan-Simpsons-och-2½ men:

“Det finns inget vackrare än Stockholm. Det säger författaren Håkan Nesser i en intervju med DN. Men hans nya roman utspelar sig i London.”

Say what?

Jag förstår att det var dyrt att köpa in boken som följetong men är det här förstasidesmaterial? Möjligen en lite stapplig passning en fredageftermiddag till Tone och vädret som man inte orkat repa in.

Och kan verkligen en före detta högstadielärare född i Kumla fylla det behov vi har av bekräftelse från internationella celebriteter? Behöver inte Tom Cruise stanna till här uppe i Switzerland när han åker runt och promotar MI:9?

Men den största frågan är ändå vart alla namn kommer ifrån? Mannen som gett oss Van Veeteren, Gunnar Barabrotti, Münster, Doktor Klimke, Viktor Vinblad och så vidare  ger oss nu bland andra en karaktär med namnet Bakunin.

Fantastiskt! We love you too Mr. Nesser, sir.