Klassiker

35 Vintage-omslag

Här är 35 omslag från den fina och enorma klassikerutgivningen på Vintage Books. Enligt säkra källor gråter sig Penguinpingvinen till sömns om kvällarna sen det kommit en ny klassikerdealer till stan.

Vem är Lolita? Att läsa en klassiker eller inte läsa en klassiker…

Jag borde ju verkligen läsa klassiker lite oftare. Och när jag googlar på omslagsdesigners, ständigt på jakt efter att bli amazed av snygga bokomslag, så är det en klassiker som återkommer gång på gång med nya varianter av omslag från jordens alla hörn samt i “re-design”-portfolios som nya förmågor som vill visa vad de kan lägger upp; Lolita av Vladimir Nabokov.

Bara mängden omslag i sig borde ju göra mig sugen på att läsa boken. Tänk vilken stor litteratur det måste vara som är upphov till så mycket grafisk fantasi! Men 99% av alla Lolita-omslag gör mig bara arg, hysterisk, besviken och trött så jag sätter aldrig upp den på att-läsa-listan.

Tydligast blir det när jag hittar en sida som jämför ett Playboy-omslag med ett Lolitaomslag. Då blir det oerhört svårt att veta vad som varit tanken. I övrigt är det många trosor, ben, klubbor. Är det ett smart sätt att förhöja identifikationen med huvudpersonen Humbert Humbert eller bara exempel på den seglivande myten om att “sex säljer”?

Det enda “kritiska” omslaget jag hittar finns det faktiskt en fjäril i, den med pistolen. Även hårsnodden är ju ett ganska otäckt omslag. Men som sagt, det mesta är rätt tråkig tittning.

Det kan vara ett effektivt sätt att berätta om övergrepp, tabun, moral, sexuallagar osv. genom att beskriva dem ur förövarens/tabubrytarens synvinkel på ett sånt sätt att läsaren identifierar sig och därmed också tvingas ifrågasätta sig själv när illusionen senare bryts. “Jag identifierade mig med den här personen som sen gick över gränsen, vad säger det om mig osv.”

Nu har jag som sagt inte läst boken och vet inte om det här är något som Nabokov sysslar med i boken, men oavsett vilket så tycker jag det är märkligt att så många omslag fokuserar på den 12-åriga flickan som någon sorts sexig poster girl. Är hon inte 12 år i boken liksom? Romankaraktärer måste inte, och SKA inte heller, vara politiskt korrekta. De ska bryta lagar, döda, vara otrogna, ljuga, ha livslögner, smitta folk med elaka virus, konspirera om makt, avlyssna familjemedlemmar, tänka skamfulla tankar, hata, älska fel personer, dricka för mycket, ligga under täcket i dagar i ett mörkt rum och gråta och så vidare och så vidare.

Litteraturen i sig har jag ingen åsikt om i det här fallet. (Det kommer jag dock snart ha, jag har fått pepp på twitter om att den är läsvärd). Men jag blir lite misstänksam av alla “sexiga” omslag till Lolita. Det är ju ingen Fifty Shades-historia där två vuxna människor pratar kring varandras sexuella gränser innan de lever ut dem och där man sen kan diskutera maktförhållanden och könsroller och så vidare om man vill.

Kan en roman vara genialisk även utan begåvade läsare? Hur många har köpt Lolita genom åren och läst den som erotika?  Kommer även Moodyssons Lilja 4-ever och Wennstams Flickan och skulden få sexiga omslag om 50 år när ansökningsproverna till HDK och Konstfack ska in?

Själens blåmärken – Françoise Sagan

“Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt.”

Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren “böcker om böcker”. Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.

Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om  debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att “umgås” med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.

Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.

På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som “karaktären” Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.

Albert Bonniers förlag 1973
ISBN: 9100382663 Sidor: 166
Översättare: Britt Arenander
Omslag: Bo Bergling
Finns ej som ny i svenska nätbutiker.
Begagnad på Bokbörsen
Finns den inne på biblioteket? 

Pocketsnyggt

Ofta känns det som att pocketutgåvorna av böcker blurbas sönder och dekoreras med realisationsformgiven information om eventuella litterära priser boken mottagit. Och gud förbjude, kommer ni ihåg när det började vara olika splashar som förklarade att det fanns extramaterial i form av intervjuer längst bak i boken. Och att jag faktiskt gick på det flera gånger, jag känner mig smutsig bara jag tänker på det. (I adore extramaterial men förstör inte en vacker framsida!)

Därför blir jag glad av att titta på de 4 nya omslagen i Bonniers klassikerserie. Det känns ju som att man MÅSTE HA. Jag vet inte om det är förord med i dessa men den förra (också fint formgivna) kvartetten klassiker hade förord av bland annat geniala Ann Heberlein, något som man lyckades hålla sig från att skryta sönder omslaget med. Classy.

Och innan Svb  börjar granska även mig för att gynna Bonniers alltför mycket så har jag faktiskt något kritiskt att säga: Äntligen tog de bort den där Albert-stämpeln de envisats med att ha på varenda bok! Som jag lidit av den genom åren…

Formgivning ovan: Klas Fahlén
Formgivning nedan:  Tzenko Stoyanov