Här är 35 omslag från den fina och enorma klassikerutgivningen på Vintage Books. Enligt säkra källor gråter sig Penguinpingvinen till sömns om kvällarna sen det kommit en ny klassikerdealer till stan.
Här är 35 omslag från den fina och enorma klassikerutgivningen på Vintage Books. Enligt säkra källor gråter sig Penguinpingvinen till sömns om kvällarna sen det kommit en ny klassikerdealer till stan.
18 Kommentarer
Mycket läckra! Särskilt förtjust i de första fyra raderna. Och kulhålen (?) i “Laura”, snaskigt elegant formgivning.
Ja verkligen jag gillar den idén också med kulhåken och tycker den är ganska “modig” eftersom den även bryter upp titeln lite. Det känns som ett attentat mot titeln. Dock kände jag inte alls igen författarnamnet. Har du läst Laura?
Alla var verkligen jättesnygga! Men min absoluta favorit är the Sea, the Sea.
Ja den är väldigt fin, jag gillar det här lite “flammiga” så att det inte bara är statiska färger. Jag MÅSTE köpa en Vintage snart känner jag :) Har du någon?
Jag har jättesvårt för att de “ersatt” författarens förnamn med förlagsnamnet. Jag blir sur varje gång jag ser det, trots att många av dem är väldigt fina.
Oj det har jag inte alls tänkt på, varför är det så fult/dåligt? Jag tycker faktiskt att det är en ganska rolig lösning, jag är sån som oftast tycker att förlagslogotyper är alltför fula och tycker inte de borde vara på framsidorna över huvud taget. Så utifrån det tycker jag det är bättre att göra det till en del av designen. Du har ju fortfarande hela författarnamnet på ryggen.
Det känns som om de på något sätt annekterat namnet, som om de gjort författaren/verket mer till sin än de har rätt till, det är VINTAGE Lee inte Harper Lee. Kanske särskilt när det finns andra författare med samma efternamn att “blanda ihop” med.
Egentligen har du nog rätt i att det är snyggt att få in logotypen/förlagsnamnet på det sättet, väldigt integrerat, men samtidigt tycker jag att det känns fel. Jag har väl en tendens att hänga upp mig på småsaker. Antagligen vänjer jag mig snart, min reaktion är ändå mildare än när jag första gången såg deras omslag.
Ja verkligen! De HAR annekterat det. Tror jag förstår bättre varför du irriterar dig på det nu. Det är just det som jag gillar lite grann, man har liksom dolt författaren åtminstone lite mer än vanligt. Jag kan tycka det finns en poäng i det, som jag skrev till Katrin (som håller med dig) så tycker jag det finns en poäng i att få en lite annan ingång till boken. Det blir VINTAGE som äntligen lockar en till att läsa Mockingbird snarare än ett författarnamn som man kanske “skräms” av eller har känt att man “måste” läsa. På samma jobbar ju Criterion Collection lite gran http://www.criterion.com/ De har visserligen ibland skådespelare och regissörsnamn på omslagen men de har liksom packeterat om filmhistoriens guldkorn till ett eget kanon och jag får känslan av att bara kunna välja vilken Criterion eller Vintage som helst och jag kommer få något bra.
Kristina Lundblad som jag skrev lite om här menar att anledningen till att förlagsnamnen över huvud taget flyttat ut på omslagen (vilket ju är relativt nytt) är för de även blev en faktor att räkna in i beskrivandet av en bra bok. På det sättet kan Vintage Lee fungera både för de som vet eller tror sig veta vilken Lee som åsyftas men också att Vintage blir en kvalitetsgaranti för att denna Lee är något att ha. Titeln tar ju fortfarande upp mest plats.
Sen tror jag en faktor är att många vill ha dessa titlar just för att ha en konsekvent klassikersamling av böcker de redan läst. De behöver inte locka in nya.
Jag skulle vilja se ett omslag helt utan titel och förlag till exempel och se hur det skulle fungera, jag skulle i alla fall bli lite nyfiken. (jag älskade till exempels Penguins helvita omslag).
Vad tänker du om detta?
Jag kan hålla med Saga om det är synd på författarnamnen. Namnet Edgar Allan Poe, exempelvis, är ju så snyggt och inrymmer så mycket. Då vill jag liksom ha det där på pränt.
Jo jag förstår poängen med det men tänker att det finns redan så många utgåvor där man kan bli lockade av förnamn att jag uppskattar att de använt sig av ett åtminstone marginellt nytt “grepp”. Det är ju också lätt att bara skrämmas iväg av klassikernamnen, eller att man inte ens ser dem i bokhandeln eftersom man sett de tusen gånger redan. Nu ser man omslaget och titeln först och kanske får en ny ingång till det hela. Man blir kanske lite mer nyfiken?
Jag skrev en lång kommentar och så råkade jag komma åt en länk och så – borta! Jag är lite för trött för det, som om tankarna när de en gång satts på pränt inte alls vill återkomma. Kvällspladder som jag inte blir nöjd med.
Just vad gäller författarnamnets vara eller inte vara tror jag att vi får “agree to disagree”.
Sedan har jag faktiskt lite svårt för det här med att gruppera böcker formgivningsmässigt utom när det handlar om en enskild författare. De passar bäst hos någon som är måttligt intresserad av litteratur och bara har en snygg samling av sådant man bör läsa; de andra har redan några omatchade titlar och de som bibliotekssorterar som jag får dem huller om buller i alla fall. Enskilda författarskap däremot – oj, oj, oj vad enerverande det är att Christine Falkenlands böcker är olika höga.
Att förlaget står som garant för kvaliteten är en sak men något kan ju vara bra utan att just jag gillar det – den gemensamma nämnaren är ju att det handlar om en sorts klassiker, annars är det ganska disparata titlar – och dessutom kanske jag hellre vill ha några andra Virginia Woolf än just de som valts ut åt mig. Är det klassikeraversionen som talar, kanonskeptikern “varför ska någon säga åt mig vad jag ska läsa?”. Jag försöker mig på tankeexperimentet att se Vintage som en kompis som säger “men du, läs den här också, den är verkligen BRA” men det fungerar inte riktigt för mig.
Jag är faktiskt väldigt förlagsomedveten – några få författare vet jag var de hör hemma men det stora flertalet blir gissningar. Utom Sekwa som ju lyckats med sin formgivning där. Men de kommer undan med att det är första svenska utgåvor de håller på med och att de har (verkar ha) snävare urvalskriterier än de flesta.
Och jag gillar ju Penguins klassiska randiga omslag så jag är inte konsekvent.
Ett omslag helt utan titel och författare skulle jag finna väldigt frustrerande, där har jag väl en del OCD-tendenser, kanske. Samtidigt skulle det ju kunna bli något fantastiskt vackert. Men de bästa omslagen är ju de som lyckas förena just titel, författarnamn, bild och form till något snyggt som också berättar något mer om vad det är för bok.
Vad synd när det försvinner en kommentar sådär :( Du vet ju hur mycket jag uppskattar när du kommenterar! Väldigt!
Jag tycker det är roligt att du har en annan uppfattning än mig kring dessa omslag, och andra också för den delen, eftersom det ofta är enklare att förstå sin egen “smak” när det gäller såna här saker när man tvingas argumentera lite. Då kanske min omslagssmak kan vidgas och i förlängningen också min litteratursmak. Man kan ju alltid hoppas.
Det är lite roligt det där med kanon för övrigt. För jag är också skeptisk så fort det dyker upp böcker som man MÅSTE ha läst. Så jag borde störa mig mer på såna här “säkra kort” som vissa förlag har i sin klassikerutgivning. Men det roliga är att många som känner så också faktiskt tycker att det finns en viss kanon. Jag tänker på Selma Lagerlöf/Jessika Gedin-affären.
Superkul att du nämner Christijne Falkenland olika höjder, sånt där gör mig galen också. Och det är där jag tänker mig att vi kan enas. För jag skulle gärna köpa om en snyggt konsekvent formgiven backkatalog av någon favoritförfattare. En Falkenlandbox vore ju perfekt! Hennes böcker har väl ganska spretiga omslag också?
Jag skrev ju en ny men sämre – fast lika lång – kommentar och var tvungen att urskulda mig lite.
Diskussionen och argumentationen gör ju att man måste fundera och formulera, kanske också för sig själv, vad det är man tycker om/inte tycker om. Och förhoppningsvis leder det någon vart.
Jag kan tänka att jag hamnar lite fel när jag hela tiden ska ta just det här till en massa kringliggande områden, som författarens kontra förlagets rätt till författarnamnet, kanon vs inte kanon etc. Egentligen är ju de flesta av omslagen väldigt snygga och det var ju där det började.
Kanon och klassiker… Jag skrev lite om mina känslor inför klassiker i en tematrio för ett tag sedan men det går ju att skriva hur mycket som helst. Dubbelheten i att både vilja lita på och vara skeptisk mot auktoriteter. Bildningsidealet jag håller högt men samtidigt begränsningen. Den som kort formulerat det bäst vad gäller Gedin är nog Johanna Ögren – med den professionen, skulle man inte se det som sitt jobb att ha läst Lagerlöf? Sedan kan man naturligtvis utvidga det och säga men varför Lagerlöf och inte X? Jag skulle säga helst Lagerlöf och X och X men man kan inte läsa allt och arbetar man med litteratur ska man nog ha läst något av de svenska nobelpristagarna i alla fall. Och så Strindberg. Och Astrid Lindgren. Och några fler som håller sig undan mitt minne denna ganska arla morgonstund. Sedan vill ju jag att alla ska läsa Drottningens juvelsmycke också (borde inte du lägga till den på din att-läsa-lista, förresten?).
Falkenlandomslagen är ganska olika men några av dem passar väldigt bra ihop. Något så enkelt som samma höjd och antingen matt eller blankt skyddsomslag gör väldigt mycket för enhetligheten när böcker står “på vanligt sätt” i en bokhylla.
Norstedts ger ut Maria Langs tre första böcker i vår med enhetliga omslag; har med dem i ett inlägg tillsammans med originalomslagen. Något för experten?
Fast det är ju roligt att komma vidare till kanon! Det är därför jag försöker skriva om omslag och lära mig mer, för att det finns saker där som man tolkar in och som de sänder ut som är mer än att de valt en fin färg.
Jag diskuterade detta om kanon och Gedin-gate lite med Annika Koldenius på hennes blogg. Jag håller också bildningsidealet högt men tycker också det kan finnas poänger med att skippa vissa klassiker. Med just våra stora svenska av typen Lagerlöf, Strindberg, Söderberg osv. så är det ju klart att jag helst skulle vilja ha tiden till att sätta mig in i dem. Men jag kan också se en poäng för en person som läser väldigt mycket att välja bort dessa eftersom de redan har sin plats, man känner till dem hyggligt för att samtala om åtminstone på ett ytligt plan oavsett om man läst dem eller ej. Viktigare att “kräva” av en litterär auktoritet, på tv eller annanstans tycker jag snarare kan vara att de har ett syfte, en riktning, en nisch.. och inte bara gått littvet och nu läser lite random av den totala utgivningen.
Jag skulle hemskt gärna läsa en recension i en tidning eller se en intervju genomförd av en person som nischat in sig på 60-talspoesi och är superkunnig på det ämnet. Eller på någon som försökt hitta 1900-talets stora kvinnliga författare som glömts bort, eller deckare från andra länder än Sverige. Annars kan det lätt bli samma frågor över allt, samma typ av gäster, samma typ av skojjiga små animationer mellan inslagen i litteraturprogrammen på tv. Samma typ av böcker som hyllas. Man cementerar en kanon istället för att bygga vidare på den, detta eftersom man jämför bakåt. Medvetet eller omedvetet.
Men jag ska lägga till Drottningens juvelsmycke, det var en mental note som försvunnit.
Åh, så tjusiga!
Jag vet!!! Vilka gillar du bäst?
Så fina! *dreglar*
Ja jag med ju!!! Vill ha en hel bokhylla med bara VINTAGE-böcker! Är det trist att de är i pocket tycker du?