Intervjuer

Bokrea

Jag är alltid lite spänd av förväntan inför bokrean men brukar faktiskt aldrig köpa något. Extra kul därför att Katrin ringde mig idag från en rea med riktiga vrakpriser för att fråga om hon kom ihåg rätt i att jag ville läsa Aldrig ensam, alltid ensam, intervjuboken med Göran Persson av Erik Fichtelius. Den fanns nämligen att köpa inbunden för 25 kr!!!

Har börjat lite smått på den ikväll och jag har ganska höga förhoppningar. Jag har aldrig röstat på Socialdemokraterna i något av de val jag röstat i men har alltid uppskattat Göran Perssons sätt att prata om politik, det fanns ofta något litterärt i hans språk och en humor som jag hoppas kommer att komma fram i boken. Också något melankoliskt till och från.

“Man glömmer fort, ja, det gör man, man glömmer fort.”

Varför jag provoceras av Jonas Hassen Khemiri

Varför provoceras jag så himla mycket av Jonas Hassen Khemiri?

När det gäller Jonas Hassen Khemiri bör man lyssna på sina fördomar mot skrivarkurssvenska. Han är en sån där författare som jonglerar med språket, som likt en Houdinigroupie krånglar in sig i ett rep av ord, flätat av mindre rep, vilka i sig är flätade av ännu finare tråd, och försöker likt nämnda utbrytarkung; konstla. Försöka. Ta. Till. Alla. Språkliga saltomortaler han kunde lärt sig på en skrivarkurs. Men han är ju såklart självlärd.

Det räcker med att läsa inledningen på hans intervju med Jonathan Safran Foer i DN idag.  Det är så kokett “experimenterade”. Jag tänker mig att de sitter där i Brooklyn, Khemiri i sin svarta huvtröja som varken är moderiktig eller antimode på ett subkulturigt sätt, och ondgör sig säkert över hipsters, deckarpocketar, konsumtionen på Manhattan och så finner de varandra i att vartenda av deras många för- och efter- och mellannamn har en alldeles unik betydelse var och en som symboliserar något viktigt. Även i ett globalt politiskt perspektiv.

Efter en stund säger Jonathan till Jonas: “Nu för tiden har vi vant oss vid att böcker är underhållning, något som ska avnjutas vid en pool på semestern snarare än något som kan påminna dig om att oväntade saker kan hända.” Efter detta råder en broderlig konsensus kan man ana. Ett konsensus som i stort sett bara kan fördjupas av ett gemensamt förakt mot författare som har sitt eget fotografi på sina bokomslag.

1. Jonas Hassan Khemiri läser bara inbundna böcker på originalspråk. (här blandar jag biografi och fiktion likt författaren själv, notera att jag skrev HassAn och inte HassEn, övriga punkter är mer wikipedia).

2. Jonas Hassen Khemiri referar alltid tillbaka till sina gamla verk i sina nya verk och i intervjuer om sina gamla verk om sina nya verk.

3. Jonas Hassen Khemiri har pryat på FN.

4. Jonas Hassen Khemiri förklarar ofta på sina högläsningar alla små briljanta saker som är uppenbara, och de som är dolda, i hans romaner och som ingen förstått ännu. (jämför parentes i punkt 1)

5. Jonas Hassen Khemiri använder ord som; “samtida”.

6. Jonas Hassen Khemiri nekade mig att fotografera honom på en uppläsning i Katrineholm för en massa år sen.

7. Jag är förmodligen bara bitter och/eller avundsjuk.

Intervju Sara Hansson

Alltid lika skickliga Katrin intervjuar Sara Hansson  http://www.alingsastidning.se/puff_visa.asp?id=7692&sidnamn=ALINGS%C3%85S

Company Man

Jobbar med en presentation jag ska ha inför hela skolan veckan som kommer. Eller snarare: jag sitter vid datorn och skjuter den framför mig och jobbar istället med olika hemsidesprojekt åt företag. Så jag hinner inte läsa jättemycket. Förhoppningsvis blir det åtminstone lite mer nästa vecka när jag kommer sitta på pendeltåget varenda dag.

Har dock hunnit med detta i kulturväg: Intervju med Per Hagman på boktipset,  The company med Tommy Lee Jones och ben Affleck och Kevin Costner, Stieg Larssons bror på Skavlan och så har jag och Katrin börjat spela Heavy Rain som verkar väldigt spännande.

Jay-Z, Hunden och livet

Läste lite i nya Kingsize magazine idag, intervjun samt tidningen Gaffa. Dessa tidningar är ibland väldigt bra men tyvärr blir de aldrig sådär riktigt bra att man blir överaskad. Och det märkliga är att det behöver inte vara något “nytt” för att jag ska bli överraskad. Bara välgjort. Intresserat.

Jag tror problemet är att man inte törs göra något eget. Det känns som att man vet svaren själv knappt innan man läst frågan. Kulturjournalistik hamnar alldeles för ofta i något som kan liknas vid sportjournalistikens “hur känns det?”. Vad frågar man Jay-Z egentligen? Hur det är att vara rik. Om han bor kvar i Trump Tower. Om det är roligt att kunna göra vad han vill. Det är inte en jättedålig intervju men jag tycker inte att grunden för en intervju är att personen är känd. Det måste finnas en speciell anledning tror jag. Ett specifikt intresse. Specifika frågor. Som man frågar får man svar.

Det som just nu lyckas väldigt bra däremot är radioprogrammet Hunden och livet i P1. Självklart är det producerat av Filt som bland annat ligger bakom fantastiska Stil.

Precis som Stil så lyckas Hunden och livet med konststycket att ta ett så roligt ämne som hundar och på det sättet lirka sig in i samhällsfenomen och kultur och politik och människors liv och känslor. Bland annat. Den alltid fenomenale Helena Von Zweigberk leder programmet med bisittarna PO Engquist och Klara Zimmergren. En helt oväntad och genial trio. Trots att programmet håller helt och hållet på egen hand bara med dessa giganter så varvas det med intervjuer av t.ex. Torgny Lindgren, Carina Rydberg och andra intressanta personer. Fyll din mp3-spelare med detta program. NU!

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4006