Fotografi

Lady Gaga X Terry Richardson

Eftersom jag ska iväg och kolla på Lady Gaga-konserten i Stockholm ikväll så passar jag på att recensera en fotobok av och om henne som jag köpte så fort jag hade råd. Men först:

Laura Mulvey är en Oxfordutbildad filmteoretiker och den person som gjort begreppet “The male gaze” världsberömt. Hon är supersmart och också hjälte. I korthet är den manliga blicken det manliga, heterosexuella och förminskande sexistiska perspektiv som fotografen låter betraktaren titta med när han avbildar en kvinna. Genusfotografen ger nutida exempel på detta hela tiden så det är lika bra att du lägger till www.genusfotografen.se som bokmärke direkt eftersom det är obligatoriskt att ha koll på detta.

Så med kunskap om The male gaze, vad ska man tycka om Lady Gagas och Terry Richardsons fotobok om en av världens största musiker?

Boken är uppenbarligen ett samarbete mellan de två under en lång period. I den fantastiska konsertfilmen The Monster Ball Tour – At Madison Square Garden ser man om man tittar noga (läs: med besatthet som jag) Richardson med sin kamerablixt i kulisserna. Lady Gaga skriver i det korta förordet att Terry är någon hon väntat på hela sitt liv och att han hjälpt henne att förstå att man inte bör skämmas för vem man är, samma känsla som är en stor del av varför Gagas små monster älskar henne (little monsters är namnet på Gagas fans, jmfr: Beliebers).

Hon har långt mer kulturellt inflytande än Terry Richardson och har säkerligen en obeskrivbar ekonomisk makt i jämförelse. Ändå kvarstår detta faktum: en manlig fotograf som fotograferar en yngre kvinna naken och säljer bilderna är problematiskt.

En del i begreppet The male gaze är att den avbildade vet om att hon avbildas och därför medvetet eller omedvetet, eller i många fall påtvingat, förändrar sig för att behaga den manliga blicken och de fördelar man trots allt kan få genom att underordna sig. Marilyn Monroes “utvik” beskrivs på ett hemskt sätt i Joyce Carol Oates Blonde, hon har inget annat sätt att skaffa pengar än att “låta sig” bli avtvingad sina kläder. Bilderna har omsatt miljoner idag och Marilyn Monroe fick bara några ynka dollar för detta.

“Frivillighet” blir ett luddigt begrepp i en värld som är konstruerad på ett sätt där kvinnors framgång enbart är möjlig i praktiken genom att underkasta sig den manliga blicken.

Att Lady Gaga och Richardson har lika mycket att vinna rent ekonomiskt på deras bok förändrar denna maktbalans.

Det går också att hävda att den kvinnobild som Gaga konstruerar i boken är frigörande och . Hon är flamsig, hon gråter, hon är arg, hon skrattar, hon äter mat som ser äcklig ut, hon är nedstänkt av fuskblod, hon har nordamerikas mest operfekta hår, hon har galakläder, hon är politiskt engagerad för homosexuellas rättigheter, hon träffar politiker, hon hyllas, hon förändrar ideal, hon visar upp sitt långfinger för kameran, hon är arbetsgivare åt många hundra, hon ber med sina vänner och sina medarbetare och anställda, hon övar yoga, hon boxas, hon dansar så intensivt på scen att hennes kropp blir full av blåmärken, hon arbetar i studion, hon håller upp prideflaggan på scen, hon dricker öl och badar, hon avgudas av både män och kvinnor, hon designar kläder, hon har peruk, hon har robotliknande kläder som sprutar eld, hon inandas syrgas i en mask, hon har en klänning gjord av kött, hon tränar löpning, hon anlitar den fotograf hon helst av allt vill arbeta med.

Är det inte snarare så att det vore sexistiskt och nedvärderade av hennes intelligens att hävda att hon inte vet vad hon gör? Att hon trots alla sina framgångar låter sig kontrolleras av en man bara för att han vet hur man knäpper av en blixt? Är det inte 1800-tal att tycka att hon ska hålla på sig och inte fläka ut sig? Jo självklart är det 1800-tal, det är ju för i helvete hennes kropp och hon gör som hon vill. Men tills dess att vi har ett jämställt samhälle kommer vi vara tvungna att hela tiden ha med oss begrepp som The male gaze i bakhuvudet när vi tittar på fotografier och film och fundera på de här sakerna.

Tack och lov kan vi ha en playlist igång med Gagahits under tiden så förvirringen känns lite lättare att handskas med.

Hodder & Stoughton Ltd 2011
ISBN: 9781444741254 Sidor: 360
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?

Porträtt av konstnären som anonym

Har precis obsessat klart över vilken outfit jag ska ha på min intervju för mastersprogrammet på fotohögskolan i Göteborg. Först siktade jag på att köra denimskjorta, båthalsad vit tshirt under, mycket nyckelben. Lite Drive-coolt. Men alla mina vita tshirts var i tvätten. Jag landade därför i “JFK-på-sommarhuset-i-Hamptons”-outfiten. Hoppas den inte missuppfattas som något annat.

Jag kommer intervjuas i eftermiddag och börjar vara lite nervös.

Försöker stävja nervositeten med att läsa. Jag har precis börjat på Amy Waldmans Paradisträdgården. Jag valde den för det fina omslaget enbart. Därför får jag nu lite Truman Show-vibbar när den handlar om en jury med uppdrag att gallra bland olika konstnärers ansökningshandlingar som är anonyma. Det är oerhört intressant och konstigt nog väldigt spännande att följa detta samtal. Är totalt fast redan efter 40 sidor och längtar redan hem till boken.

Ska bara försöka att inte kräkas av nervositet nu och försöka glömma bort de jurysamtal som kommer pågå om mig efter att jag lämnat rummet.

Att köpa en debatt eller en kulturarbetare.

Jag läser just nu Ett gott liv av Ann Heberlein och berörs mycket illa av känslan hon har när hon vallas runt på boksigneringar. Det känns som att alla vill ha något av henne. Jag har själv stått i många signeringsköar och blir alltid glad som ett barn när jag fått en författares autograf. Jag vet inte varför riktigt och fick i och med Heberleins bok anledning att ifrågasätta det här beteendet hos både mig själv och andra.

Det kallas “proveniens” när man pratar om ett tings historia. Auktionen av Ingmar Bergmans hem för några år sen drog in långt mycket mer pengar än vad samma saker kostar om man tar bort Bergman ur ekvationen. Allt från papperskorgar och stolar till nattduksbord med besvärjelser nedklottrade fick plötsligt ett helt annat värde.

I Sverige pågår just nu en auktion där man kan köpa Mona Sahlins Louis Vuitton-väska som blev föremål för ännu en svensk väskdebatt för ungefär två år sen. Pengarna kommer gå till att arbeta för HBTQ-ungdomars rättigheter att ha en fristad där de kan vara sig själv. (Ett berömvärt initiativ givetvis! Och roligt! Precis som jag tyckte när Sahlin tidigare auktionerade ut kreditkortet som var centrum för det som kallas “Tobleroneaffären” till förmån för tjejers rätt att gå i skola.) https://www.bukowskismarket.com/items/299317-handvaska-louis-vuitton-tillhort-mona-sahlin?locale=sv

Här är det alltså inte ens ägaren själv som är intressant, jag tror inte att en stol som tillhört Mona Sahlin ägt skulle inbringa särskilt mycket mer än en random stol av samma märke även om hon är väldigt känd. Med kreditkortet och LV-väskan uppfinner Sahlin en helt ny sorts proveniens. Dessa föremål har människor pratat om, debatterat, tyckt till om. Och detta adderar värde tillsammans med den symboliska innebörd som väskan fick. En kvinnas rätt att ha makt? En socialdemokrats rätt att äga?

Hittade ikväll en sida med bilder på författarmemorabilia som sålts senaste åren. Bland annat Charles Dickens hunds halsband och en lock hår från Jane Austens huvud: http://www.huffingtonpost.com/2010/06/30/jane-austens-hair-dickens_n_629950.html#s107931&title=Dickens_Dog_Collar

Och här börjar vi närma oss något intressant. Inom fototeori pratar man ofta om begreppet “indexikalitet”, hur något förhåller sig till sitt index. I den analoga fotografin så reflekteras ljus på motivet som fotas och går igenom linsen och träffar negativet. Ljuset förändrar negativet och efter att ha framkallat filmen kan man genomlysa det med ljus varpå ett fotografi bildas som sedan går att fixera. Det finns nu en konkret kedja händelser som är i allra högsta grad fysisk mellan fotografiet och det som fotograferats (index).

Roland Barthes menar i sin bok Det ljusa rummet att människans dragningskraft till fotografier kan förklaras på det här sättet. Vi kan äga Mount Everest genom ett fotografi av Mount Everest, eller händelsen när Jack Ruby skjuter Lee Harvey Oswald genom de berömda fotografierna av detta. Eller vad som helst egentligen, genom att vi äger något som faktiskt fysiskt är en del av det genom dess indexikalitet.

Av samma anledning som vi människor älskar begrepp som “based on a true story” i början av en bok eller en film, älskar vi också att äga Charles Dickens hunds halsband även om det låter konstigt. Eftersom det är en fysisk del av något icke-materiellt som vi älskar, eller fascineras av. Som innebörden av en väskdebatt, eller en bok vi ständigt läser om.

Men när jag ser en bild av Jane Austens hårlock och läser Ann Heberleins bok tänker jag att vi får se upp så vi inte hamnar i en situation när vi kommer börja avkräva nu levande författare liknande autenticitetssouvenirer. För det är väl de upplevelser och tankar vi får av de litterära verken som är det viktiga?

Gokväll Marilyn, Karen och Carson

Ni vet de här låtsasmiddagarna som kända profiler har i Gokväll där de får bjuda vem de vill, levande eller död, och ofta bjuder typ sin inspirerande mormor och Gandhi och Nelson Mandela och några popsångare. Jag tycker det är sjuuukt mysig TV och försöker ständigt komma på vilka jag skulle bjuda (och hur jag skulle duka!!!) när jag ser på programmet.

Och så plötsligt en dag utan förvarning så hittar man en bild som liksom gör jobbet åt en. Marilyn Monroe, Karen Blixen och Carson McCullers.

Hemingway pt. 2

Jag är publicerad i Contributor Magazine! Stolt över att få vara med i så fint sällskap.

contributormagazine.com/1027.php

contributormagazine.com/1017.php