Jag läser just nu Ett gott liv av Ann Heberlein och berörs mycket illa av känslan hon har när hon vallas runt på boksigneringar. Det känns som att alla vill ha något av henne. Jag har själv stått i många signeringsköar och blir alltid glad som ett barn när jag fått en författares autograf. Jag vet inte varför riktigt och fick i och med Heberleins bok anledning att ifrågasätta det här beteendet hos både mig själv och andra.

Det kallas “proveniens” när man pratar om ett tings historia. Auktionen av Ingmar Bergmans hem för några år sen drog in långt mycket mer pengar än vad samma saker kostar om man tar bort Bergman ur ekvationen. Allt från papperskorgar och stolar till nattduksbord med besvärjelser nedklottrade fick plötsligt ett helt annat värde.

I Sverige pågår just nu en auktion där man kan köpa Mona Sahlins Louis Vuitton-väska som blev föremål för ännu en svensk väskdebatt för ungefär två år sen. Pengarna kommer gå till att arbeta för HBTQ-ungdomars rättigheter att ha en fristad där de kan vara sig själv. (Ett berömvärt initiativ givetvis! Och roligt! Precis som jag tyckte när Sahlin tidigare auktionerade ut kreditkortet som var centrum för det som kallas “Tobleroneaffären” till förmån för tjejers rätt att gå i skola.) https://www.bukowskismarket.com/items/299317-handvaska-louis-vuitton-tillhort-mona-sahlin?locale=sv

Här är det alltså inte ens ägaren själv som är intressant, jag tror inte att en stol som tillhört Mona Sahlin ägt skulle inbringa särskilt mycket mer än en random stol av samma märke även om hon är väldigt känd. Med kreditkortet och LV-väskan uppfinner Sahlin en helt ny sorts proveniens. Dessa föremål har människor pratat om, debatterat, tyckt till om. Och detta adderar värde tillsammans med den symboliska innebörd som väskan fick. En kvinnas rätt att ha makt? En socialdemokrats rätt att äga?

Hittade ikväll en sida med bilder på författarmemorabilia som sålts senaste åren. Bland annat Charles Dickens hunds halsband och en lock hår från Jane Austens huvud: http://www.huffingtonpost.com/2010/06/30/jane-austens-hair-dickens_n_629950.html#s107931&title=Dickens_Dog_Collar

Och här börjar vi närma oss något intressant. Inom fototeori pratar man ofta om begreppet “indexikalitet”, hur något förhåller sig till sitt index. I den analoga fotografin så reflekteras ljus på motivet som fotas och går igenom linsen och träffar negativet. Ljuset förändrar negativet och efter att ha framkallat filmen kan man genomlysa det med ljus varpå ett fotografi bildas som sedan går att fixera. Det finns nu en konkret kedja händelser som är i allra högsta grad fysisk mellan fotografiet och det som fotograferats (index).

Roland Barthes menar i sin bok Det ljusa rummet att människans dragningskraft till fotografier kan förklaras på det här sättet. Vi kan äga Mount Everest genom ett fotografi av Mount Everest, eller händelsen när Jack Ruby skjuter Lee Harvey Oswald genom de berömda fotografierna av detta. Eller vad som helst egentligen, genom att vi äger något som faktiskt fysiskt är en del av det genom dess indexikalitet.

Av samma anledning som vi människor älskar begrepp som “based on a true story” i början av en bok eller en film, älskar vi också att äga Charles Dickens hunds halsband även om det låter konstigt. Eftersom det är en fysisk del av något icke-materiellt som vi älskar, eller fascineras av. Som innebörden av en väskdebatt, eller en bok vi ständigt läser om.

Men när jag ser en bild av Jane Austens hårlock och läser Ann Heberleins bok tänker jag att vi får se upp så vi inte hamnar i en situation när vi kommer börja avkräva nu levande författare liknande autenticitetssouvenirer. För det är väl de upplevelser och tankar vi får av de litterära verken som är det viktiga?