Bokaffärer & Bibliotek

Austin Press

När jag var liten samlade jag bland annat på sudd, hockeykort och såna där tatueringar som man satte fast med lite vatten. Jag var så himla rädd om alla mina samlingar att jag bara lät dem ligga i en låda, skyddade, säkra. Helt plötsligt hade ju vuxit upp och liksom aldrig njutit av min samling riktigt.

Likadant är det med bokmärkena och korten från Austin Press. Jag har två stycken (fågeln och förgät mig ej) men jag tyckte de var så himla fina att jag ramat in dem och hängt ovanför min skänk/bokhylla. Men snart ska jag köpa fler bokmärken som jag faktisk ska använda och kort jag faktiskt ska skicka.

För oss som älskar pappersbutiker, samlar på skrivblock och behöver en ännu tyngre fix går med fördel in här: http://www.atelieraustinpress.com/

Det naturliga urvalet

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Böckerna som ingen vill läsa. The library of unborrowed books. Det är en mästerlig titel. Och en superbra idé som verkar vara genomförd på ett genialiskt sätt.

Konst som innehåller böcker är ju alltid värt att se. Jag har tidigare skrivit om Kajsa Dahlbergs (<— geni)  fantastiska A Room of One’s Own/A Thousand Libraries. Slutsats: konsthallar och bibliotek i Sverige borde slåss om idén.

Däremot blir jag provocerad. Så fort jag läser något om hur det görs urval av böcker i olika sammanhang verkar jag bli arg, precis som många andra verkar bli. Och förmodligen så kommer det att bli en arg vecka som vi har framför oss eftersom det börjar viskas om att Nobelpriset i litteratur ska tillkännages.

Nobelpriset osar om kvalitet.

Men vad är det värt i framtiden? Vem läser Theodor Mommsen idag? Eller Frans Eemil Sillanpää? Däremot läser man både Proust och Woolf, som ju aldrig fick priset.

I artikeln nämns det att popularitet inte kan vara en måttstock för kvalitet. Givetvis inte, jag litar mer på den genomsnittliga bibliotekarien än på allmänheten. Om allmänheten fick bestämma kanske det fortfarande inte skulle ges ut några kvinnliga författare. Samtidigt tänker jag på just denna grupp när jag ser urvalet som publiceras i DN. Det är nästan uteslutande manliga författare.

Jag tänker på alla briljanta kvinnor som inte haft det relativt angenäma problemet att ha skrivit en eller två böcker som inte blivit utlånade de senaste decennierna. Vart är biblioteket för outgivna mästerverk? Vart är biblioteket för utgallrade romaner som vi skulle älskat idag? Vart är alla de kvinnliga litterära genierna som fallit i sån glömska att de inte ens är aktuella för the library of unborrowed books?

Jag måste gå in på hemsidan för Nordisk kvinnolitteraturhistoria en stund och lugna ner mig. Se att det faktiskt är Anne Charlotte Lefflers-året i år och inte alls Strindbergsåret som så många verkar tro. Sen inser jag att jag måste gå in och skriva det här, kanske påverka någon konstintendent på något museikontor någonstans.

Att göra ett urval är provocerande. Även när man väljer de ovalda. Och uppenbarligen kan det bli tänkvärd och snygg konst också.

Här kan man läsa mer om verket: http://www.mericalgunringborg.com/works.html 

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Rädda världen lite grann – köp en bok

Jag älskar när företag gör en ansträngning för att på ett tydligt och konkret sätt hjälpa sina kunder att göra bättre val. Här är 3 läsrelaterade tips ditt samvete kommer gilla nästa gång du köper böcker:

godhandling.se –  Brukar du köpa böcker på Bokus, Bokia, Adlibris, Cdon eller kanske tidningar på Tidskriftkungen eller ljudböcker på Storytel? I så fall tycker jag du ska börja göra det via God Handling!

Efter att du skrivit in vilken butik du vill handla i får du välja vilken välgörenhetsorganisation du vill ge en viss procent av summan du handlar för. Därefter slussas du vidare och har 48 timmar på dig att köpa något i butiken. Mina favoriter är Djurens rätt, Djurskyddet och Forska utan djurförsök, men det finns massor av andra organisationer med 90-konto också.

fritzstahl.com –  En personligare nätbokhandel än jättarna Bokus och Adlibris som trots det har ett stort utbud. Är engagerade i att lära kvinnor läsa i områden där analfabetism är stor. Var 2011 med och bidrog till renovering av ett bibliotek i ett slumområde i Honduras.

Adlibris.com- har gjort välgörenhet enkel i och med sin tydliga banner för SOS Barnbyar i kassan enligt devisen “många bäckar små”.

PS. Vilken läsplatta kommer bli först med att tillverka en (RED)-modell?

Boken – Rasmus Fleischer

Foto: Jonas Tana

Det här är det första bandet i boken Boken och Biblioteket av Rasmus Fleischer. Jag har redan recenserat det andra här.

“Böcker köps vanligtvis för att läsas noll till två gånger, inte för att tjäna som lager av kunskap för kommande generationer.”

Boken måste ju vara en av de mest okomplicerade varorna som finns idag. En av de produkter som utvecklats minst sen Gutenberg började härja runt i Europa med sin tryckpress på 1400-talets mitt. Fram till 2002 satt man rätt stilla i bokbåten. Sedan sänktes bokmomsen till 6% i Sverige och kommande år blev ljudboken superpopulär. Några år senare finns det ingen i bokbranschen som inte har en åsikt om E-boken.

Fleischer tar upp de olika problem och fördelar som finns med den formatförvirring som finns kring det vi kallar en bok. Ur praktiska skattetekniska problem som t.ex. ifall en e-bok enbart kan uppnå bokstatus om den har en tryckt förlaga ställs frågan om vad som egentligen är bok och leder till skolans ålderdomliga synsätt på källkritik, hjärnans biologiska partiskhet gentemot vissa format och vissa alfabet samt författarrobotar som drivs av den otäcka siffran 978613 och människor med mellaninitial i sina namn.

Det är en intressant, delvis rätt rolig och lättläst essä för alla boknördar som inte skulle tveka på att de hör hemma redan på torsdagens köer utanför svenska mässan i september. Vissa saker håller man med om, andra absolut inte, vissa saker har man aldrig hört talas om.

Första halvan är bäst, andra halvan är intressant på ett WIRED-aktigt sätt men kunde varit kortare. Alternativt att de historiska bitarna i början varit längre, de är det bästa tycker jag.

Ett bra exempel på detta, ur kapitlet om metadata och bibliotekariernas roll (t.ex. att hitta på titlar åt författare!), kan man läsa att originaltiteln på Daniel Defoes berömda bok Robinson Crusoe i själva verket var:

The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un‐inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pirates.

Slutsats: det är inte så enkelt det här med böcker. Och bibliotekarier äger!

Ink bokförlag 2011
ISBN: 9789197846929 Sidor: 113
Omslag Philip Cristofor
Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?

Sökbarheten och kapitalet, sitter i samma båt

Apropå intressant text på Svb-bloggen http://svb.se/blog/v-lj-boktitel-med-omsorg-0.

Det är självklart alltför många titlar som är dåliga och redaktörer och marknadskunniga är ju självklart inga man ska avfärda. Åtminstone bör man ju ha googlat så att ingen annan redan gett ut en bok med samma titel som man själv vill använda.

Men det är intressant att tänka på att en sån teknisk detalj som att vissa titlar inte är särskilt sökmotorkompatibla. Åtminstone idag. Förutom att Sunnerholm har roliga exempel på svårsökta titlar så får det mig att tänka på alla de gånger man svurit över att man är för dum för att förstå hur man ska koppla ihop datorn med teven eller installera mailkontot i mobilen. Att prata med röstigenkänningsrobotar på telefon när man vill veta tågtider ska vi inte ens prata om.

Ska vi anpassa oss efter tekniken eller ska vi anpassa tekniken efter oss?

Det vore intressant att se tillbaka på den här tiden om 10 år när det gäller t.ex. titlar och omslag. Idag måste man förhålla sig till att bokomslaget ska  fungera i litet format i webbutiker. Det är inte konstigt att många bokomslag är avskalade, baserade enbart på typsnitt ofta till och med. Hur kommer webbläsare och mobiler se ut om 10 år? Kommer bokomslagen blir mer detaljerade och maximalistiska allt eftersom upplösning blir bättre?

Vad kan man mer tänka sig för anpassning? Är det bättre om att ha ett unikt ord som titel, kanske till och med påhittat? Kommer man inom kort att ha så avancerade sökmotorer att man enkelt att kunna räkna ut vilken som är den mest ovanliga färgen inom en viss genre och därför kunna välja en färg som kommer sticka ut? Och så vidare och så vidare? Kanske pågår redan allt detta?

Tydlighet säljer?