Foto: Jean-Baptiste Béranger

Böckerna som ingen vill läsa. The library of unborrowed books. Det är en mästerlig titel. Och en superbra idé som verkar vara genomförd på ett genialiskt sätt.

Konst som innehåller böcker är ju alltid värt att se. Jag har tidigare skrivit om Kajsa Dahlbergs (<— geni)  fantastiska A Room of One’s Own/A Thousand Libraries. Slutsats: konsthallar och bibliotek i Sverige borde slåss om idén.

Däremot blir jag provocerad. Så fort jag läser något om hur det görs urval av böcker i olika sammanhang verkar jag bli arg, precis som många andra verkar bli. Och förmodligen så kommer det att bli en arg vecka som vi har framför oss eftersom det börjar viskas om att Nobelpriset i litteratur ska tillkännages.

Nobelpriset osar om kvalitet.

Men vad är det värt i framtiden? Vem läser Theodor Mommsen idag? Eller Frans Eemil Sillanpää? Däremot läser man både Proust och Woolf, som ju aldrig fick priset.

I artikeln nämns det att popularitet inte kan vara en måttstock för kvalitet. Givetvis inte, jag litar mer på den genomsnittliga bibliotekarien än på allmänheten. Om allmänheten fick bestämma kanske det fortfarande inte skulle ges ut några kvinnliga författare. Samtidigt tänker jag på just denna grupp när jag ser urvalet som publiceras i DN. Det är nästan uteslutande manliga författare.

Jag tänker på alla briljanta kvinnor som inte haft det relativt angenäma problemet att ha skrivit en eller två böcker som inte blivit utlånade de senaste decennierna. Vart är biblioteket för outgivna mästerverk? Vart är biblioteket för utgallrade romaner som vi skulle älskat idag? Vart är alla de kvinnliga litterära genierna som fallit i sån glömska att de inte ens är aktuella för the library of unborrowed books?

Jag måste gå in på hemsidan för Nordisk kvinnolitteraturhistoria en stund och lugna ner mig. Se att det faktiskt är Anne Charlotte Lefflers-året i år och inte alls Strindbergsåret som så många verkar tro. Sen inser jag att jag måste gå in och skriva det här, kanske påverka någon konstintendent på något museikontor någonstans.

Att göra ett urval är provocerande. Även när man väljer de ovalda. Och uppenbarligen kan det bli tänkvärd och snygg konst också.

Här kan man läsa mer om verket: http://www.mericalgunringborg.com/works.html 

Foto: Jean-Baptiste Béranger