Bloggar

Dagens Nyheter – lovehate

Har bott i några olika orter på västkusten i Göteborgstrakten i några år. Något som är konstant för i stort sett alla samhällen här i väst är oviljan att sälja DN. Den är väldigt svår att få tag på. Här i Borås där jag jobbar är det till och med så att Pressbyrån alltid har några ex av kinesisk dagstidning av okänt namn samt flera ex av Herald Tribune. Men aldrig DN. Jag ärvde inte direkt min politiska uppfattning hemifrån eller lät mig påverkas särskilt mycket kring vilket jobb jag ville ha, men jag har aldrig prenumererat på någon annan morgontidning än den vi hade hemma. Jag antar att det ändå är det man som förälder känner är viktigast, något jag fick bekräftat på julafton då jag, trots att vi alla avgett löften om att inte dela ut julklappar, ändå fick en helgprenumeration på DN.

Men att gilla DN  är liksom inte som att gilla Ben & Jerrys, att tycka att allt de gör verkligen är bra. DN är lite mer som Jelly Beans. Vissa saker är riktigt bra, som Lemon Drop eller Strawberry Jam. Men så plötsligt utan förvarning får man en oätlig Jelly Bean med smak av Root beer eller Buttered popcorn.

Här är några exempel:

– Fredrik Strage ger J. Edgar 4/5. Och i artikeln sågar han dessutom Aviator som jag tycker är Leos mästerverk vilket lett mig till att se den 5-6 gånger åtminstone. J. Edgar är välgjord och varje liten detalj är snyggt konstruerad när det gäller smink, scenografi och ljussättning. Men filmen är totalt manuslös. Den genomsnittliga wikipediaartikeln har mer karaktär. När han skriver ”’J Edgar’ avslöjar inte om Hoover verkligen var gay.” känns det bara pinsamt, är det verkligen så spännande Strage? http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/j-edgar

+  Läs istället Katarina Wennstams text om den problematiskt enkelspåriga skildringen av kvinnor på film. “Att visa nakna kvinnor i explicita sexuella situationer är i det närmaste barnförbjudet – om det inte är frågan om ett övergrepp.”  http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/filmbranschen-vill-hellre-ha-skrik-av-smarta-an-av-vallust

– A.A. Gill har varit i Stockholm och Stockholms kändiselit har förmodligen ett rejält magsårsom följd av de maratonlånga luncher och middagar på Stockholms innekrogar de genomlidit i förhoppning om att lite lagomt blasé kunna Twittra: “Käkar lunch på stamstället. Är inte det där A.A. Gill förresten?” Tråkiga bilder och en massa formulering där det är omöjligt att inte märka hur djävulskt nöjd skribenten är med sig själv och sina “knivskarpa” sågningar. Tröttsamt. Ni vet när Erik Haag och Henrik Schyffert driver lite trött (i ännu ett avsnitt av ännu en säsong av Landet brunsås) med svenskarnas kärlek för tacos och Lotta Lundgren sätter det i en kontext? Ta bort Haags bortkomna charm, Schyfferts referenshumor och Lundgrens bildning och du har hittat kärnan av Gill. Och just det ja: vem tycker egentligen det är kul att han kallar sin flickvän Tatlerredaktören Nicola Formby  för “Blondinen”? Ungefär lika kul som när Jan Guillou kallade Richard Wolff för pederast. http://www.dn.se/pa-stan/gulddraken/a-a-gill-synar-stockholm-fran-vardslosa-troll-till-vagad-minimalism

+ Läs istället Emi Gunérs museiblogg. Hon reser runt i Sverige och världen och berättar om museibesök utifrån sitt eget liv och utifrån vad som händer i världen. Roligt på okonstlat sätt som aldrig blir ett maner. Museibesöket som en dörr till historien och vårt kollektiva medvetna. Ser enkelt ut men är helt nytänkande att se utställningen som en konstgenre. Blir man inte sugen på att gå och se en utställning efter att surfat runt på den här bloggen är man gjord av sten. Snälla kom tillbaka och börja blogga igen! Eller ge åtminstone ut en liten Exhibitionistbloggbok som man kan ha med sig i innerfick på tåget eller flygplanet. http://www.dn.se/blogg/emisblogg/

CULTURE IS THE NEW BLK.

Vill man skärpa till sig lite ska man kolla upp BLK DNM CLOSEUP.

Oavsett om du är en trist och nopprigt klädd kulturkofta vars enda riktigt svarta plagg är studentkostym som egentligen aldrig suttit bra om vi ska vara ärliga men med välgrundade åsikter i ämnen som t.ex. varför Lucien Freud är så himla över-/underskattad.

Oavsett om du tycker det är pinsamt att Ben Gorham behöver nämnas med sin titel i bildtexter men tycker att du behöver lite mer kulturellt kapital då den senaste utställning du var på var Andy Warhol på Moderna 2008 (jag vet att det känns som igår men utgångsdatum för den utställningen som kulturellt alibi har passerat för ett bra tag sen.

Oavsett vilket är det här en blogg för dig. Kultur är årets accessoar.

I Johan Lindebergs och BLK DNM:s liv figurerar bl.a. följande namn: JULIETTE LEWIS, MICK BARR,  RICHARD PHILLIPS, INEZ VAN LAMSWEERDE, ANDREAS GURSKY, SANAM SALEK, CY TWOMBLY, GEORG BASELITZ, MAURIZIO CATTELAN.

Det enda jag saknar är författarna. Finns det ingen kreddig och snyggt klädd författare i NY eller LA?

Dagens bloggtips – i samarbete med Panodil

Gillar verkligen många av SVB:s bloggare. Karin Alexandersson är alltid bra, rolig och intressant! Snälla blogga mer!!!

http://www.svb.se/blog/jag-lskar-korrekturl-sning 

PS. Min huvudvärk som delvis var anledning till ilskan i förra inlägget börjar släppa. Här är förhoppningsvis dagens sista utbrott: NI SOM AMATÖRKORREKTURLÄSER BLOGGINLÄGG OM KORREKTURLÄSNING OCH KOMMER MED ERA SMÅ ÖVERSITTARFYNDIGHETER SOM SKA VERKA SMARTA I KOMMENTATORSFÄLTET ÄR MER FÖRUTSÄGBARA, TRÅKIGA OCH IDIOTISKA ÄN FILMEN DOWN WITH LOVE.

Åh ni fantastiska män… som vet hur man sköter en bokbransch…

Lite tråkig statistik såhär på måndag morgon så man får igång adrenalinet. Svb.se har i skrivande stund följande fördelning av bilder på män vs. bilder på kvinnor. (Bortsett från medarbetarbilderna längst ner). Trist. Det är ju alltid så lätt att komma med bortförklaringar också. Domineras bokbranschen av män måste vi ju skriva om de som har makten… Eller måste man? Och är det ens så att män har alla maktpositioner i bokbranschen?

Svb:s bloggar uppdateras inte särskilt ofta men är väldigt bra så jag tycker att nyhetsflödet på startsidan har all möjlighet i världen att bli bättre.

Halvvägs in i Döda vita män

En gubbig bok om gubbar skrivet av en gubbe. Det är så jag tänkt om Döda vita män och jag har alltid haft svårt för Johan Hakelius. Och visst, det är mest mäns historier och historier om män. Och denna veckan är jag extra less på hur män ständigt kvoteras in i kulturen och hur man ser det som det normala – något som blev extra aktuellt av den oerhört tröttsamma tröttsamma lavinen av kommentarer på fotosidan när de skrev om att Planket i år kommer vara en motkraft till den manliga kvoteringen.

Med det sagt är det inte rättvist att lägga hela detta ok på just Hakelius axlar. Hans bok handlar om män som går utanför den typiska mansroll på så många sätt det går. De paraderar bland fotbollssupportrar med klänning och smink, och inte i något sorts studentspex utan av rent estetiska orsaker. De går på stenografiskola för kvinnor.  De skriver kolumner om hur psykiskt dåligt de mår. Och i stort sett alla är homosexuella i olika grader. Det är onekligen en annan mansbild än den som vanligen idoliseras i samhället och massmedia. Och Johan Hakelius idoliserar verkligen dessa män på samma sätt som vissa tjejer idoliserar J-popartister, Hello Kitty och drömmer om att åka till Harajuku. Det är ett distanslöst upphöjande av alla dessa problemfyllda, normbrytande men underhållande och charmiga män och det är väldigt roligt. Och jag är redan sugen på att läsa uppföljaren Ladies.

För övrigt tror jag att det är den briljanta webbredaktören Jessica Silversaga på bilden i Planketartikeln. Allt hon skriver om på fotosidan är väldigt läsvärt och får mig trots alla trötta kommentarer att återvända till fotosidan.