En gubbig bok om gubbar skrivet av en gubbe. Det är så jag tänkt om Döda vita män och jag har alltid haft svårt för Johan Hakelius. Och visst, det är mest mäns historier och historier om män. Och denna veckan är jag extra less på hur män ständigt kvoteras in i kulturen och hur man ser det som det normala – något som blev extra aktuellt av den oerhört tröttsamma tröttsamma lavinen av kommentarer på fotosidan när de skrev om att Planket i år kommer vara en motkraft till den manliga kvoteringen.

Med det sagt är det inte rättvist att lägga hela detta ok på just Hakelius axlar. Hans bok handlar om män som går utanför den typiska mansroll på så många sätt det går. De paraderar bland fotbollssupportrar med klänning och smink, och inte i något sorts studentspex utan av rent estetiska orsaker. De går på stenografiskola för kvinnor.  De skriver kolumner om hur psykiskt dåligt de mår. Och i stort sett alla är homosexuella i olika grader. Det är onekligen en annan mansbild än den som vanligen idoliseras i samhället och massmedia. Och Johan Hakelius idoliserar verkligen dessa män på samma sätt som vissa tjejer idoliserar J-popartister, Hello Kitty och drömmer om att åka till Harajuku. Det är ett distanslöst upphöjande av alla dessa problemfyllda, normbrytande men underhållande och charmiga män och det är väldigt roligt. Och jag är redan sugen på att läsa uppföljaren Ladies.

För övrigt tror jag att det är den briljanta webbredaktören Jessica Silversaga på bilden i Planketartikeln. Allt hon skriver om på fotosidan är väldigt läsvärt och får mig trots alla trötta kommentarer att återvända till fotosidan.