marcus

Ljudboksgiveaway

Jag testar just nu Storytel i min mobil. Jag är en ovan ljudbokslyssnare. Har bara lyssnat några helt random titlar tidigare, typ Björn Runeborgs roman om Dag Hammarskjöld som jag till en början enbart orkade lyssna på tack vare Irène Lindhs briljanta uppläsning, men efter några timmar gillade jag även själva berättelsen faktiskt. Tack Irène!

Sen har jag lyssnat cirka 4 varv på raken på Per Hagmans egeninlästa självbiografi när jag kände mig ensam och deprimerad i Los Angeles för massor av år sen.

Men jag har nu bestämt mig för att min cykeltid till och från min praktik, samt luncher, nu även ska fyllas av böcker och jag tycker hittills att Storytel verkar väldigt bra efter att ha testat det för första gången.

Det finns ett offlineläge i deras app och hemsidan är snygg och lättnavigerad. Jag gillar hur man bara behöver hålla muspekaren över titlarna för att få en kort presentation. Det enda jag saknar hittills är lite tydligare årtal när respektive bok getts ut, framför allt på appen och framför allt eftersom grunden i Storytels utbud just nu är fullt av böcker i serier och det kan bli störande i längden att inte snabbt kunna se vart i ordningen man befinner sig.

Men nu till saken: GOODIEBAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Eller ja tyvärr inte en hel goodiebag men åtminstone en gratis ljudbok på Storytel.se. De 5 första som kommenterar detta inlägg får prova valfri ljudbok på Storytel.

Kom ihåg att skriva med din epostadress i avsett fält så jag kan kontakta dig för postadress. OBS! Din epost kommer inte synas för någon annan.

På edra platser…..

Per Hagman – Vänner för livet

Okej, jag är ett Per Hagman-fans ända in i benmärgen, så jag är mer än partisk. Jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra. Ändå förväntade jag mig inte att den skulle vara det. Jag började läsa den mest för gamla tiders skull. Och den första tanken jag får är hur på hur underskattad berättare Hagman är.

Hagmans karaktärer brukar slentrianmässigt beskrivas som modeller på glid och andra mer eller mindre dekadenta människor som är ute på nattställen eller slitna barer och liksom bara glider omkring i någon sorts generationsromansdimension där det räcker att vara lite klädsamt blasé och då och då känna ett stygn av ångest till en föråldrad eurodiscolåt och därefter döva det med någon mer eller mindre tung drog eller specifikt och symboliskt utvald spritsort.

Det finns givetvis inslag av detta. Men bara på det sättet som en karikatyr är vagt lik den avporträtterade stämmer denna sammanfattning av Hagmans böcker. De är så mycket mer!

Är det något jag alltid tycker att kritiker missar så är det hur otroligt romantiska och livsbejakande Hagmans karaktärer är och hur spännande hans berättelser ofta är. Jag har nog läst När oskulder kysser tre gånger och tycker att upplösningen är det mest spännande (och obehagligaste) jag någonsin läst.

Vänner för livet är den ultimata presenten till ett Hagman-fans. Den är inte bara en enormt skicklig uppdatering av allt han är bra på. Den är också full av referenser och markörer från tidigare böcker. Till exempel dyker en 40-something Lilla Boy upp!

Och givetvis: falkar, Paris, Dubai, Västgötaslätten, eurodisco, manlig prostitution förklädd till vänskap och presenter, miljöbeskrivningar av olika barers innersta själsliv, roulette.

Men också mycket nytt: Eddie Meduza, gentlemannatjuvar som kanske eller kanske inte dyker upp i litterära cameos, galopp, ekonomiutbildning, TV4-gladiatorer osv osv.

En gång har jag läst en så kallad romancebok. Typ Harlequin fast på ett annat förlag. Jag gjorde det enbart för att imponera på  en kompis som gick estetiska och som kunde spela instrument och hade mer tupering än mig (var man tråkig och gick på samhälls som jag tog man en sån persons ord som lag). Jag var oerhört skeptisk helt i onödan. Det var en av de 10 bästa böcker jag läst. Jag önskar jag kunde komma ihåg titeln.

Och jag får exakt samma känsla av Hagmans senaste roman. Den är så otroligt romantisk och fin. Och spännande som jag fått för mig att romanceböcker ofta är. Jag drog verkligen ut på läsningen för att få vara kvar i hans universum länge. Ett harlequinuniversum som fyllts av Pimms och stjärnjockeys och slumpartade möten. Allt detta toppat med Hagmans totalt egna språk som nästan blir för mycket tidvis, vilket är precis det man vill ha.

Om inte för någon annan anledning (det finns tusen) så läs den för att du efteråt kommer begripa vad som menas med att “själen tjuvröker”. Och för att jag ska ha någon att diskutera slutet med. Snälla läs den här nu!

Sidor: 605

ISBN Pocket 9789174291414
Bokus, Adlibris

ISBN Inbunden 9100115231
Bokus, Adlibris 

Skrytbygge

Åh jag har precis läst klart Vänner för livet och jag är helt tagen. Recension kommer ikväll. 

Bilden visar toppen på den enorma attläsahög som mer och mer börjar likna ett skrytbygge i Dubai.

Var inne på biblioteket i typ 2 minuter och fick tvinga mig att inte låna fler än 3 böcker. Jag är sjuk. Jag behöver hjälp och avgiftning.

Men innan recension och ny läsning ska jag iväg till min praktikplats.

Visa mig din inkorg och jag ska säga dig vem du är

Årets intressantaste ointressanta text om konst

Var Andy Warhol kommunist OCH kapitalist på samma gång?! Eller bara en helt vanlig djurvän som lät konstens betydelse ligga i betraktarens öga? Läs vidare så får du svaret. Kanske…

Den äran vinns av Åsa Linderborg och Carl Johan De Geers mailväxling som publicerades den första maj då också De Geers affisch publicerades i Aftonbladet.

Förutom att jag ifrågasätter dess autenticitet (varför nämns inget arvode i det ursprungliga mailet t.ex? ) så begriper jag inte riktigt vilket syfte den har.

I mina ögon verkar den ha tillkommit eftersom man inte litat på styrkan i det verk man beställt och också publicerat. Åsa Linderborg vet uppenbarligen att foto är konst (vilket hon bevisar med en proggreferens inom parentes) men törs inte lita på att läsarna vet det.

Eller? Jag förstår inte vilket annat syfte mailväxlingen skulle kunna ha. “Diskuterar” den konst? Nej inte särskilt tycker jag mer än att De Geer konstaterar att till och med Moderna Muséet tycker att foto är konst.

Det hade varit superintressant om Åsa Linderborg skulle drivit sin syn på saken och hävdat att det kanske är konst men inte bra nog, och sen publicerat mailväxlingen istället för affischen. Kanske hade hon t.ex. kunnat argumentera att hon som beställare har rätt att ha ett inflytande på samma sätt som hon säkerligen har på en beställd text. Nu verkar det mer som att hon ger sig tolkningsföreträde genom att insinuera att De Geer som representant för 68-vänstern skulle ha svikit något sorts ideal eller vänt kappan efter vinden.

Uttrycker man som konstnär alltid sina egna åsikter i ett konstverk? Tydligen. En bild på Olof Palme = Jag älskar Olof Palme.

Det här är dock en ganska trubbig formel att analysera konst och konstnärer med. För att ta ett tidstypiskt exempel: 1967 gör Andy Warhol en konstverk föreställande en av mångmiljonärerna i Rockefellerklanen: Nelson Rockefeller, som också var politiskt aktiv som republikan. 5 år senare gör Warhol sina berömda verk föreställande Mao Tse Tung. Var Andy Warhol Republikan OCH Maoist? Eller ändrade han sig bara väldigt snabbt under de 5 år som gick? Eller fanns det ett annat syfte med konstverken än att göra avbildningar av de vars ideologier han delade?

De Geer nappar tyvärr inte utan orkar bara konstatera att det var bättre förr.

Och så var det klart.  En av de mäktigaste konstbeställarna i Sverige och en av de mest kända konstnärerna har “diskuterat konstens betydelse”.

Och kanske är den här meningslösa publiceringen av några mail kanske det mest intressanta hittills som skrivits om konst år 2012.

För att parafrasera De Geer: Den skapar en stämning kring konsten som känns tidstypisk just nu.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article14740435.ab