Jag hade på något fördomsfullt sätt gjort mig beredd på att blogga om den här boken. Jag tänkte att det skulle bli kul att läsa om episoden från Celebrity Singing Bee och liknande bakom-kulisserna-i-media-Stockholm-episoder. Styckena om kärleken till Amanda Widell skulle jag väl mest skumma och skriva något om att det är ju sjukt svårt att skriva om förälskelse, speciellt så öppet självbiografiskt, så det är ju inte konstigt att det blev lite smörigt.

Men FEL FEL FEL!!! Vad jag underskattade Alex Schulman. Partierna om förälskelsen är nog de bästa kärleksskildringar jag läst i svensk litteratur. Inte alls smöriga, de blir mer och mer komplexa genom boken samtidigt som han blandar in alla sina rädslor.

Det som är mest unikt med Schulmans bok är de konstant briljanta iakttagelserna av omgivningen. Inte en iakttagare som J.M. Coetzee som är en betraktare i stunden av andra människors beteende och därför (enligt ryktena) aldrig verkar delta i sociala sammanhang utan förblir tyst och passiv. Utan mer som Evelyn Waugh som en tid efteråt blickar tillbaka på framför allt sina egna känslor och beteenden och väldigt specifika nästan symboliska detaljer i livet. Han lyckas blanda extremt roliga partier med väldigt sorgliga utan att någonsin bli förlöjligande.

Apropå det så skriver han mot slutet av boken om en annan tillbakablickande författare med känsla för detaljer:

Jag försökte läsa den jävla Proust, men det gick inte. Sen försökte jag mig på Olof Lagercrantz bok “Att läsa Proust”, men tyckte att även den var för avancerad. Det kanske man skulle skriva en bok om, en man som misslyckas med att läsa “Att läsa Proust”. Där kan man tala om smärtsam upplevelse.