Är rejält trött efter denna vecka. Är en speciell känsla att vara inspärrad med 25 konstnärer i 5 dagar och ha slutredovisningar och kritikklass. Inte bara för den sammanlagda mängd egon och den air av hävdelse som ligger i luften utan också för den enorma mängden namedropping och retoriska frågor av typen “men finns det inte en stor problematik i att..” eller  “upprepar du inte bara den rådande bilden av…”. Eller varför inte plattityder som “men vad är konst EGENTLIGEN?” med de lika utnötta svaren “konst är väl: i betraktarens öga/dess kontext/konstnärens syfte”.

Ändå är det alltid något jag “tar med mig” som är värdefullt! Och oftast får jag bäst kritik från de som jag inte kommer överens med alls eller som är mest olik mig, till och med de som jag har eller haft konflikter med.

Det jag blir trött på är avsaknad på effektivitet inom konstvärlden. Man kommer sent, är dåligt förberedd, upprepar sig, tappar tråden och kommer på den igen när någon annan börjat prata. Å andra sidan kanske man ska gå handels om man vill ha struktur och disciplin så jag har mig själv att skylla..

Den senaste kursen har däremot varit väldigt ovanlig på det sättet att jag fått mitt strukturbehov väldigt tillfredsställt i kombination med mycket intressant.

Nu är kursen klar och jag kan därför tipsa om en av de konstnärer som var lärare och handledare under kursen utan att det blir alltför smörigt. Nämligen Karin Lindh som har gjort tidskriften/forskningsrapporten The art of public affairs här ovanför som handlar om Vougism. Oerhört roligt och bra och snyggt projekt. Gå in på sidan http://www.karinlindh.com/ och kolla upp tidningen samt verket Lady Monolith som är min favorit.

Nu har jag ätit, lekt med katten, ätit lite chips, spelat lite tv-spel, druckit julmust och ska nu sova djupt. Marcusbiblioteket återkommer inom kort. Kanske med det senaste från konstvärlden, kanske boktips, men garanterat små putslustigheter med kvasiintellektuellt innehåll utlovas. Stay tuned.