Klar med Ogilvys bok nu. Väldigt väldigt bra! Egentligen skriver han inte så mycket om sina “synder” men är för det ärlig och är inte rädd för att prata om pengar, religion, kollegor, misslyckanden, knep och så vidare mellan alla sina tips om allt från layout till hur man fyrdubblar turismen för ett land.

När man läser boken tänker man ju självklart på hur en sån geniförklarad reklamproducent som Ogilvy skulle klarat sig idag. Hans teknik byggde mycket på vetenskap och undersökningar (han var typ BFF med Dr. Gallup) som ofta resulterar i text som handlar om produktens fördelar. Han sågar bland annat humor i reklam “vem köper något av en clown” och jinglar “om någon frågade mig vilken bil som är bäst skulle jag inte svara med en sång”, ungefär så skriver han och hinner också såga livsstilsreklam.

På något sätt tycker man reklam borde vara en färskvara och att Ogilvys kampanjer borde få oss att ta fram skämskudden idag men vilket företag idag hade vågat köra hans mest berömda;  “The man in the Hathaway shirt” på bilden här nedanför? (tyvärr hittade jag ingen bättre upplöst bild)

Jag tycker också att den är ett bra exempel på det som Ogilvy kallar för “tankesporre”. Bilden ska väcka något, det ska “hända något”. I fototeorin kallar man detta för punctum, taget från Barthes “Det ljusa rummet” som i stort är obligatorisk läsning för fotografer idag. Alltså något som drar in läsaren, något som lockar blicken till en, något som skaver eller är trasigt eller malplacerat, något personligt man hittar i bilden. Tittar man på de allra bästa fotografierna man gillar vet man ofta redan vad detta punctum är för en själv men man har ingen term för det.