Det är lite mycket nu. I alla fall med mina mått mätt. Men snart kommer fler recensioner. Tills dess lite pausmusik i form av copypastes från min läsdag på instagram. Följ mig gärna där, anv.namn marcusstenberg. Katter, böcker, flams och trams utlovas.
5 Kommentarer
Det där numret borde sysselsätta dig ett tag. Av någon anledning har jag (nästan) alltid låtit bli att köpa de där “tjockaste numret NÅGONSIN” men jag står alltid och bläddrar i dem. Det är något lätt obscent över en tidskrift med flera hundra sidor reklam – och reklam som jag ju faktiskt nästan tapetserade väggarna med för tio år sedan.
Nåväl, det här kändes som ett lämpligt inlägg för en fotorelaterad kommentar, så här kommer de: Sagas oinsatta betraktelser över två fotoutställningar:
Så, jag var alltså på Fotografiska men skriva intelligenta saker om fotografi? Inte för att allt jag skriver om litteratur är så värst intelligent men där vet jag att jag kan om jag anstränger mig, i alla fall. Och ibland även utan minsta ansträngning. Detsamma gäller för opera och klassisk vokalmusik men fotografi? För jag kan ingenting om fotografi. Jag har inte sett särskilt mycket, inte läst nästan något alls. Jag tror mig tycka bäst om svartvitt men samtidigt är en av mina favoriter Denise Grünsteins bildserie Figur i landskap. De fotoböcker jag har är samtliga med ganska stort fokus på modefotografi (Irving Penn, Cecil Beaton) och det händer att jag köper modetidskrifter för en modefotograferings skull.
Jag tyckte att Strömholmutställningen var lite spretig, den ville ju ta med allt och det är säkert intressant för dem som är mer insatta och ser utvecklingen tydligare. Samtidigt fanns det stora sjok bilder med datering “1949-1990” (typ) utan tydlig kronologisk inbördes placering. Tyvärr fick jag känslan av att det var en utställning för just de insatta och redan frälsta, de som redan känner allt och alla på bilderna och har sammanhanget fullständigt klart för sig. Då och då korta texter men aldrig så att man kunde vara säker på vem som avsågs vid ett citat. Naturligtvis kan man se bilderna ändå men en del av dem vill man ju gärna veta något lite mer om. Mina favoriter var några stycken ur Place Blanche -serien och så en med ett ansikte bakom en mantilla (det fanns ytterligare en sådan men den här var tidigare och med tydligare ansikte. Det fanns en bild som nästan fick mig att haja till, hallå, det ser ju precis ut som en gammal klasskamrat till mig.
Sedan visades en film som gav mig lite rysningar; det var nog den engelska textningen som bar skulden till det. Ett par barn (barnbarn, tror jag) stod och tittade på en bild (Place Blanche, avklädd) och sade att “så kan man väl inte se ut, så kan man väl inte visa upp sig” och så sade intervjuaren “ni ser busiga ut, busar morfar(?) med er” och de sade ja men ville inte berätta och Christer Strömholm själv sade “säg inget”. Och översättningens “is he naughty to you” tillsammans med den där bilden…. Nej, nej, nej!
Sally Mann-utställningen kändes också ganska spretig – från de pseudooskuldsfulla flickkvinnorna i 1970-talets början via barnen och ett antal lik på en body farm till dekonstruerade självporträtt från i år. Jag gillar nog inte riktigt retrospektiver, verkar det som; jag föredrar en serie, ett tema men fler bilder som håller sig där. Liken hade jag väldigt svårt för – jag är en sådan där person som blundar när det är för blodigt på film – och årets självporträtt förstod jag mig inte på. Barnbilderna är jag ambivalent till; samtidigt som jag tycker om många av dem finns det något lätt utstuderat i en del av titlarna som ger samma känsla som filmen. Men i det här fallet känns det medvetet så, där var det nog mest ett olycksfall i arbetet.
Jag bildgooglade så klart din lista i något inlägg och det jag ser som gemensamt är mörkret, både visuellt och som känsla, och en önskan att “visa världen som den är i all dess sjaskighet med diamanters glitter där så faller sig genom att porträttera människorna som bebor den”. Är jag helt fel ute då?
Vilken rolig kommentar att få av dig. Du har mycket intressant att säga om foto ju! Just nu känner jag att jag inte har något vettigt att komma med alls.
Jag tycker som du, även om jag inte sett just de här utställningarna. När man gör retrospektiva utställningar som en sorts greatest hits blir det sällan bra. När jag såg Annie Leibovitz på Fotografiska så var det mycket mer uppdelat upplevde jag. Inte huller om buller.
De borde kört bara Place Blanche. Känns konstigt att se dem en och en kan jag tänka mig. Nyutgåvan verkar suvurän, jag kommer definitivt köpa den.
Var det den här mantillabilden? http://www.stromholm.com/bild/bilder/privat/0566.html
De bästa utställningarna är klassiskt hängda med någon sorts förklaring innan vad det är fotograferat velat osv. Tyvärr är det lite på modet att kurera utställningar på “nya” sätt.
De likbilderna har jag också lite problem med. Eller snarare så är det ju den där platsen jag har lite problem med. ÄVen om jag intellektuellt förstår att det är ett viktigt arbete.
Det du skrev om världen och dess sjaskighet osv. var ju right on the money! vilken fin analys! Jag har aldrig tänkt så riktigt på mörkret. Var det någon där på listan som du gillade mer när du bildgooglade?
Den dokumentärfilmen borde nog vara den som Christer Strömholms son gjorde om sin pappa. Jag har sett den en gång för länge sen, otextad dock så jag minns inte att jag reagerade på det men det låter ju onekligen skumt…
Kul att du nämner Cecil Beaton och Irving Penn! En lite rolig trivia är att jag alltid klipper mig hos en frisör i Bohuslän där Penn brukade klippa sig på somrarna när han var i Sverige.
Gillar du Richard Avedon också?
De hade ett Place Blanche-rum och vissa andra sammanhållna “väggar” men även där hade jag gärna sett mer av information. På Sally Mann-utställningen fick man ju hjälp med små etiketter med titlar och årtal på varje bild åtminstone. Nya sätt att kurera fungerar nog bättre när det inte är hela livsverk som ska sammanfattas – eller också är det just då man kan finna intressanta tematiska hängningar men då vill jag också få reda på hur kuratorn tänkt.
Jag vet faktiskt inte om det är den mantillabilden; i mitt minne så är det ett “mjukare” ansikte bakom om du kan förstå vad jag menar. Jag har inte heller lyckats hitta bilden som liknade min gamla klasskamrat.
Jag kanske skulle ha ägnat mig åt konstvetenskap i stället? ;-) (Apropå min “analys”) Men jag hade lite för bråttom för att känna något “aha, det här gillar jag”, måste jag erkänna.
Jag såg bara en liten del av dokumentären och jag tror verkligen inte att det var meningen att man skulle tolka det som jag gjorde; eller, jag gjorde inte riktigt det, jag fick bara associationen och därmed rysningarna.
Ja det tycker jag det borde haft. Speciellt eftersom alla CHR:s böcker alltid innehåller mycket text.
Jo jag tror jag vet vilken bild du tänker på. Finns en till. Ska se om den finns i skolbiblioteket nästa gång jag är där. Jag kan twittra den till dig om jag hittar.
Jag tycker nästan alltid att fotografier blir som bäst när man läst om dem innan. Kanske en biografi eller sett en dokumentär innan eller läst en intervju.
Konstvetenskap började jag läsa en gång som fristående kurs. Det var såååå trist med alla kolonner och sånt så jag hoppade av. Bara pluggande, inget tänkande eller analys eller känslor. Sen har jag läst konstvetenskap som del av min bachelor och jag kan inte säga att du missat särskilt mycket.
Vad gillar du för typ av konst i övrigt förutom viss fotografi? Vore jättekul att höra!
Konst… Jag kan inte leva utan litteratur och musik medan konst mer är som en marsipanros på en tårta. Det är spretigt, det är sådant jag tyckt om och kanske inte funderat över om jag fortfarande gillar. Det är inte heller komplett; jag måste tänka efter, verkligen fundera, och då kan jag missa sådant som borde vara självklart. Jag är ingen konstmänniska på det sättet. I så fall mer design än ren konst.
Men: Frida Kahlo, prerafaeliterna Rossetti och Millais, Thomas Gainsborough, Baertlings diagonaler, japanska träsnitt.