“Jag ser fattigdom som Na’vi-folket ser Pandoras natur i science fiction-filmen Avatar, vad den gör med människor och vad som händer med samhället om vi tvingar folk att leva på knä. Min erfarenhet är att vi som upplevt fattigdom hälsar på varandra på samma sätt som Na’vifolket hälsar på varandra genom att säga: ‘Jag ser dig’.”
Susanna Alakoski skriver om fattigdom, därför att hon ser den, vaknar upp till en värld fylld av den. Varje dag. Hon ser den i detaljer som inte alla ser. Även om hon idag gjort en klassresa (och kallar sig själv “medelklassförfattare” vid ett tillfälle i boken) så ser hon den hela tiden, hur nära den är. När hon ser en hemlös kvinna identifierar hon sig med henne mer än med någon annan i hela boken. För att hon har empati, för att hon vet hur nära hemlösheten ständigt är, för att hon läst forskning, för att hon varit hemlös själv.
Alakoski blandar utdrag ur tidningar, forskningsrapporter, romancitat och åsikter om klass med sin egen “biografi” som hon kallar den. Hon läser gamla dokument från soc där hennes familjesituation beskrivs i korta meningar.
Boken utspelar sig över en månad och är en dagbok, det känns verkligen som att den är skriven som en sådan också. Många tankar återkommer, omformuleras, tas vidare för att sedan komma tillbaka till startpunkten igen. Jag tycker det är fascinerande att hon lyckats skriva en bok om ett så tydligt men svårt ämne som “fattigdom” samtidigt som hon skildrar sin vardag som författare. Det är författarbesök på bibliotek, uppläsningar på fängelser, föreläsningar inför socialarbetare. Jag tycker att dessa delar är minst lika bra, som när hon beskriver hur fotografer mot hennes vilja fotograferar henne i ruffiga miljöer som ska likna “förort” med sina nötta fasader och spruckna tegel i bakgrunden. Hur pratar vi om fattigdom i det här landet? Alakoski funderar också mycket på denna relation mellan en författares biografi och dess fiktion, vilken är den mest sanna? I nästa stund skriver hon om hur börjar använda mobilen som anteckningsbok istället för plånbokens alla kvitton. Jag som älskar böcker om skrivande myser åt dessa detaljer boken igenom.
Alakoski undrar om hon är en av de som “klarat sig”. Och hon problematiserar begreppen “fattigdom” och “sociala problem” på ett sätt jag aldrig läst innan. Ibland tycker jag att boken är ojämn, sen tänker jag att det är ju så ett liv är, alltså är det så en dagbok måste vara. Jag gillar den här boken väldigt mycket, och jag ser fler och fler fattigdomsbevis omkring mig sen jag läst den.
Albert Bonniers förlag 2012
ISBN: 9789100130107 Sidor: 327
Omslag: Nina Ulmaja
Inbunden: Bokus
Pocket: Bokus, Adlibris
Ebok: Adlibris, Bokus, Elib
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
4 Kommentarer
Har boken, måste bara hitta tid att läsa den.
Tänker du den är som introvert-böckerna. Igenkännande och förståelse när man identifierar sig men frågan är om de som skulle behöva läser?
Den går ganska bra att läsa väldigt uppdelat eftersom den är uppbyggd genom ganska korta anteckningar. Så det är en bok som gjord för att ha på resa, pendling, lunchbok etc. En sida här och en där alltså.
Det är en superintressant fråga du ställer. Quiet är ju tyvärr ett så klockrent exempel på detta men jag är inte säker på att Alakoskis bok hamnar där. Hon funderar en del kring detta lite mellan raderna i boken. Hon inser att det är en medelklass som kommer vara i majoritet bland bokens läsare. Läsande och utbildning är ju ganska beroende av bakgrund, var vår föräldrar högutbildade har vi större chans att själva hamna i denna grupp osv. Hon skriver om avsaknaden av böcker (förutom bibeln) i många fattiga hem. Jag tror hon har rätt i sin analys att den grupp hon skriver om inte är de som kommer läsa. Är det istället medelklassen som läser kanske framtida lärare, förskolepedagoger, socialarbetare, läkare och kanske t.om. politiker som läser? Är det “intellektuella” som läser kanske kulturkritik blir annorlunda, journalistik blir annorlunda, tvdebatter blir annorlunda?
Jag tror att denna bok har en mycket större potential att faktiskt förändra de som behöver förändras, att den åtminstone kan nå dem rent fysiskt. Å andra sidan blir jag lite pessimistisk eftersom tillgängliga böcker som Barskrapad och Körd av Barbara Ehrenreich har funnits i typ 10 år. Alakoski skriver ju också om att människor och platser kan bli “politiskt övergivna” och dessa förändringar är ju egentligen något som borde ordnas högst upp i politiken. Å andra sidan är det ju vi som röstar som kan välja bättre alternativ och sluta rösta med våra egna plånböcker.
Oj vilken rant detta blev. Som sagt: svår fråga men intressant. När du läst vore det kul att höra vad du tänker! Eller om du tänker något om det jag skrev nu.
Känslan av chock och insikt efter jag hade läst barskrapad …
Så länge, såg du det här http://bit.ly/18M91y1
Ja verkligen, det var ohyggligt. Väldigt välskriven bok dessutom vilket gör att alla borde kunna ta till sig den. Har du läst uppföljaren Körd? Också väldigt bra + intressant.
Intressant länk du postade. Apropå den så såg jag nyligt en dokumentär om “the war on drugs” där det var så tydligt att kriminalitet i stort sett enbart kom från fattigdom. Att leva på en plats där den “enda fungerande ekonomin” är droghandeln/rån/stölder etc. gör att det inte går att komma ur den onda spiralen. Speciellt som mångas föräldrar satt i fängelse och barn/ungdomar var tvungna att försörja sig själva tidigt. Finns inga lagliga jobb – vad ska du då göra?
De kunde visa detta på ett rätt så effektivt sätt när de beskrev vilka typer av droger som används var. De som först användes enbart av den fattiga afroamerikanska befolkningen blev väldigt snabbt populär även bland den vita befolkningen när även dessa drabbades av samma fattigdom i ekonomisk kristid. Ändå formuleras det som ett problem som går att lösa med “fler poliser” och “hårdare” straff. Oerhört märkligt. Det är typ som att äta panodil mot en hjärntumör. Denna åsikt kom från både vänsterpolitiker, forskare och till och med poliser som jobbade med det här och var allt annat än vänster.