Boken och filmen är nästan lika bra. Tycker att Samantha Morton och Lynne Ramsay borde göra fler filmer ihop och  jag borde verkligen läsa fler böcker av Alan Warner men samtidigt är det svårt att tänka sig att han skrivit något bättre än denna. Vem nappar inte på den här beskrivningen från Norstedts hemsida:

Romanen börjar med att Morvern hittar sin pojkvän död vid köksbordet. Han har skurit halsen av sig med en kniv och lämnat henne med ett avskedsbrev, alla sina pengar och en opublicerad roman på en diskett.

Morvern gråter lite och öppnar sina julklappar och tänder en Silk Cut och lyssnar på blandband i sin nya walkman och rakar benen innan hon går ut för att ringa polisen, ambulansen eller vad det nu kan vara man ringer.

Men när hon kommer till torget där telefonautomaterna finns kommer ett speciellt solo i hennes hörlurar (trumpeten från Miles Davis He Loved Him Madly) som gör att hon bara går förbi. Fortsätter. Och sen blir det liksom inte av att säga något till någon om den döde pojkvännen.