Jag var i Nordstan igår för att besöka apoteket där det är störst sannolikhet i Gbg att slippa generika (ja, jag är en läkemedelssnobb, so sue me!) och lämna tillbaka några osignerade exemplar av Morrisseys självbiografi till Akademibokhandeln. Min tappra sambo hade dagen innan köat förgäves i nästan sju timmar för att få en bok signerad till mig (och till henne själv i första hand naturligtvis). Hon planerade även att få ett signerat ex. för att sälja till förmån för en djurrättsorganisation (i bästa Meat is murder-anda) men tyvärr tog Mannen Myten Manchester-sonen lite väl lång tid på sig med att prata med fans och att äta sina medhavda biscuits för att hon skulle få träffa denna charmerande man. Nåväl: jag var imponerad av hennes insats och jag var imponerad av att att få höra att personalen på Akademibokhandeln i Nordstan tackat nej till att få signerade exemplar av självbiografin för att dessa istället skulle gå till fans som köat. Sånt är mäktigt att höra.

Efter att jag lämnat tillbaka böckerna och nekats mina märkesmediciner på apoteket hjärtat (long story) korsade jag över till klädbutiken Volt som jag aldrig sett förut. Var det väggpanelen av imiterad ek och de fejkade oljemålningarna bredvid lillgamla tweedkavajer som lockade in mig? Ja det hade det mycket väl kunnat vara. Men det som drog mig in var boktornet i mitten av lokalen som gick från golv till tak och verkade hålla uppe hela den andra våningen. Det finns få klädbutiker som idag INTE skyltar med böcker på ett eller annat sätt i sina butiker eller sin reklam men detta vara ju något alldeles extra. Visst är det snyggt på håll men när en går lite närmreavslöjar traven/den bärande pelaren att även butiken Volt fallit i det som jag kallar IKEA-fällan. IKEA har ju som bekant i många år skyltat med böcker i sina utställningsrum men i Kampradland är det helt naturligt att en person har, inte bara dubbletter av en och samma  bok, utan 15 exemplar av en och samma bok bredvid varandra. (Mitt personliga rekord är att jag har tre exemplar av Jessica Kolterjahns Boyeroman men en av dessa ska jag ge bort).

Den här Ivy League-iga känslan jag tror att de vill åt går förlorad när det så uppenbart är böcker som köpts från restlager och kilovis från myrorna. Det här är ingen snobbighet när det gäller titlarna, där finns många bra titlar såklart. Men det är så uppenbart att det inte gjorts något urval alls när det är 90-tals utgåvor av bästsäljare som blandas med halvfranska band av författare av författare som ingen längre känner till. A.k.a: sånt som är billigt att köpa.

Det sprider sig en doft som påminner om den sista dagen på bokrean när allt som väcker begär för länge sedan fyndats. Inte av Harvardbibliotek, snille eller smak. Jag menar: två (2!!!) exemplar av Barnens brev till tomten från 2008 är liksom inte i linje med det butiken vill kommunicera i övrigt. Det blir liksom bara sjukt att tänka sig att jag ska sitta i min antika Chippendale-fåtölj iklädd min nya bekväma two ply-skjorta med button down-krage mot kvällningen och rulla konjakskupan fram och tillbaka medan jag stillsamt läser om de tokigheter som barn under 00-talet skrivit till tomten

När Volt väljer att inte gå hela vägen med denna idé blir det, i alla fall för mig, en form av backlash när det gäller det kulturella kapital de försöker förmedla. Jag försöker inte riktigt vilken livsstil de försöker sälja till mig,

Det finns mer i livet än reaböcker hörrni!