…eller snarare från en skärmaskin och en limbindningsapparat vars ångor jag stått i nu i två dagar och gjort det rent mekaniska arbete som går in i produktionen av en trycksak. Vi har haft öppet hus på min skola och jag var med i “trycksaksgruppen” som skulle göra en liten fotoantologi med årets ansökningsbilder. Jag valde den för att jag tänkte att det skulle vara minst grupparbete i den.

Det var ganska kul att lära sig att skära och sätta ihop omslag med inlaga. Det var roligt att färdigställa varje bok. Jag började tänka på om det här kanske är ett yrke för mig. Att få stå ensam och lyssna på radio i en källare och göra så snygga böcker och kataloger som möjligt. Men 2 dagar är inte ett yrkesliv. Jag skulle nog behöva mer stimulans i det långa loppet tyvärr.

Det är pinsamt att vara 27 och fortfarande känna sig såhär vilsen kring kring vad jag “ska göra i livet”. Egentligen mer vilsen än någonsin. Har försökt med så många jobb och misslyckats. Jag pluggar ju jättemycket fototeori och konstvetenskap och har enstaka utställningar ibland och så har jag den här bokbloggen. Men ingenting av det tjänar jag ju en krona på. Till och med när jag sålt fotografier till privata samlare har jag gått back även om det såklart varit jätteroligt.

Det är på något sätt sorgligt att det enda jag tycker är kul är omöjligt att leva på även om jag kan göra det på heltid just nu tack vare csn.

Igår kom några klasskompisar med vernissagevinmuggar ner i tryckverkstan och var på gott humör och trevliga och undrade hur det gick och erbjöd sig att hjälpa till. Och jag klarar inte det bra alls. Jag känner mig bara konstig. Jag vill sätta i hörlurarna igen och lyssna på radio. Åka hem, skriva eller läsa eller se på film eller plugga och ha en katt i knät.

Just nu läser jag boken om Mincecraft (recension kommer imorgon) och jag känner igen mig så himla mycket i Markus “Notch” Persson innan succén med Minecraft. Han hade “bra” jobb han inte trivdes på eftersom han inte passade in varken socialt eller kreativt. I den sinnesstämning av huvudvärk och själslig utmattning jag är i nu är det en bra verklighetsflykt att läsa om genombrottet och succén.

Slut på tonårsangst. Jag orkar inte lyssna på mig själv men jag slängde in några tryckpressar och vernissager så att det åtminstone skulle bli lite uthärdligt för de som orkade ända hit.

Godnatt.