Minns ni den fina Ace of base-hitten Don’t turn around? Jag har senaste tiden märkt hur denna hittiga uppmaning blivit det nya “omelett”/”och så ler vi lite” för fotografer i bokbranschen. Enligt min egen påhittade statistik är cirka 95% av alla kvinnor på bokomslag på väg bort från fotografen, eller helt enkelt bara bortvända.

Finns det någon sorts betingad Orfeus och Eurydike-fobi i dessa bildval? Är kvinnors ansikten förknippat med fara? Nja, förmodligen inte, förklaringen stavas: “bildbyrå”. Låg räknat får du cirka 25 gånger fler fotografier om du köper dem via en gigantisk bildbyrå än om du köper dem av en fotograf. Och dessutom större “frihet” när det gäller användandet av fotografiet. Vanligtvis måste du betala fotografen mer om det gått några år och du vill trycka upp en ny upplaga med fotografens bild. Vill du använda den även i reklam, på webben, e-bok, vykort, affischer och så vidare tillkommer det arvode efter principen: tjänar du pengar på någons arbete, direkt eller indirekt, bör denna få betalt. Detta gäller inte på bildbyråerna där du betalar ett extremt lågt arvode för att få royaltyfria bilder med en gång. Du får alltså göra vad du vill med fotografiet, när du vill och hur du vill på en enda sekund. No hassle. Bara att skicka iväg till tryckeriet direkt och passera gå.

Är det här så dåligt då det här med bildbyråer? Njaa.. är väl svaret även på den frågan. Beställer du ett fotografi direkt från en fotograf kan du beställa exakt en sån bild som du vill ha i samarbete med fotografen och författaren. Du kan ha en vision och detaljstyra och få en yrkeskunskap. Eller så kan du välja ett redan existerande fotografi från en fotograf som inte är representerad i de stora bildbyråernas arkiv som inte riskerar dyka upp på en powerbar i icabutiken.

Jaha mer kreativ frihet, finns det något annat då? Jo detta: det är inte längre du som gör valet i bildbyråarkivet. Det som “fungerar” i en bildbyrå är inte det normbrytande direkt. Det är en airbrushad ljus och skarp värld där allt är uppställt och tillrättalagt. Efter att ha kollat igenom de tusen första bilderna under sökordet “woman” på byrån Shutterstocks hemsida inser en att det är ganska stereotyp bild av kvinnor som presenteras. Detta är konsekvensen av den ekonomiska modell som används på bildbyråer. Fotograferna får som sagt väldigt dåligt betalt per bild, liten eller ingen royalty vilket såklart leder till att de måste sälja en större volym av bilder. De kan antingen ta fler bilder och hoppas att alla säljer (vilket gör deras timarvode ännu lägre), eller/och så kan de ta mer allmänna bilder som går att använda i fler än ett sammanhang.  Titta på omslagsfotot till “Döden skall du tåla” här nedanför. Eftersom tjejen på bilden är bortvänd kan vi se bilden både som att hon står och tittar på något hemskt i dungen. Men hade den inte lika gärna kunnat vara omslag till en ungdomsbok om kärlek?

Allt som är specifikt på en bild gör den svårare att sälja. Användningsområdena blir färre om du kan identifiera en speciell känsla, plats, tid. De känslor som uttrycks på bilder är otroligt konstlade och de allra populäraste fotografierna av kvinnor är fotograferade i något som liknar ett vitt vakuum. Be ett barn att rita ett hus och de flesta ritar en kub med ett spetsigt tak, kanske en skorsten och ett fönster med ett kors mitt i och en avlång rektangulär dörr. Finns det andra typer av hus? Ja, det finns hus gjorde i glas, timrade hus, höghus, miljonprogramshus osv. Men de flesta barn ritar arketyper eftersom det är så de lärt sig att de ska rita. På samma sätt fotograferar bildbyråfotograferar på ett sätt som de lärt sig fotografera och inte så som verkligheten ser ut. (liknelse snodd från den här dokumentären)

Vad händer då? Jo bland annat lär vi oss om hur dagens bortvända kvinnostereotyp ser ut i böckernas värld:

1. They believe they can fly, they believe they can touch the sky. Ge en kvinna en sarong eller för all del bara en vinterkappa och hon kommer ta sats och försöka flyga oavsett om det är i en öken, på ett fält eller i central park.

2. De bryr sig om miljön. De är sjukt miljömedvetna de här kvinnorna förekommer på bokomslag. De kör aldrig bil eller motorcykel eller något annat med motor. Cykel är deras grej som unga och rullator som gamla. OCH: de är nästan alltid på väg från höger till vänster, med fördel till ett pampigt antikt hus.

3. De utbyter stiltips och är smala som fan. Nästan alla har långt hår och kjol eller klänning med tydligt markerad midja. Med tanke på hur många litterära karaktärer slåss mot normer och mår dåligt över att de inte når ideal så är deras bokförpackningar märkligt ofta återskapande av ideal.

4. De carpar diem. Det vill säga de lever i stunden, tar in saker, lämnar rum för eftertanke och såna saker. Ibland sätter de sig framför ett fönster och bara stirrar ut i timtal, ibland ställer de sig själva framför en stängd dörr och bara tar in känslan eller stirrar sönder i glänta i skogen pga så himla fint. Eller är de apatiska?

5. De är Göteborgare. Någon annan förklaring till varför de alltid verkar ha ett paraply till hands hittar jag inte.