Clint Eastwoods bästa hittills, eller åtminstone lika bra som Million Dollar Baby. Jag tycker den är både intressant, gripande och snyggt filmad. Ovanligt osentimental för att vara Clint Eastwood.
Läser att den nu stoppas i Japan vilket jag tycker är lite tråkigt och obegripligt eftersom den skildrar en katastrof på en väldigt respektfullt sätt. Själv har jag aldrig tagit anstöt av kultur som påmint om mitt eget liv, däremot finns det ju en dimension av tröst eller ett hjälpmedel att prata om sånt man tänker på.
Jag förstår heller inte riktigt den här tidsaspekten som finns i skildrandet av verkliga händelser i böcker eller film. Varför blir det okej efter några år? Och varför skulle man gå och se en film om man är så psykiskt instabil att ens hälsa blir värre?
0 Kommentarer