Är ungefär halvvägs in i Boken om bokmässan. Vill man läsa en bok om brottslingar på rymmen, överdådiga represenationsmiddagar, märkliga fester, stjärnor i limousine, maktmissbruk, lögner, svek, pengar och så vidare är det inte deckare man ska läsa. De som så ofta ska skilja “det samtida Sverige” genom en mordgåta. Nej, det man ska läsa är entreprenörsbiografier uppenbarligen. Arbetsplatslitteratur är ett ord jag trodde jag hittat på själv för det är så bra beskrivning på vad jag gillar att läsa. Det är modigt av författaren till Boken om bokmässan att verkligen beskriva alla små detaljer som är tegelstenar i byggandet av ett företag (en av grundarna löser personalens klagomål på att de jobbar så mycket att de inte ens hinner tvätta med att installera en tvättmaskin på kontoret) samtidigt som han blandar in scener som är kulturpolitik i praktiken (Bonniers bojkottar mässan ett år men tvingas åka ner till Göteborg och bjuda alla sina författare på dyra middagar när de inser att de pratar med förläggare på andra förlag som faktiskt är där).

Det är torrt men det är spännande och det är väldigt roligt att se alla bilder från 90-talet. En tråkig sak man kan konstatera är hur samma debatt om “kommersiell” litteratur har överlevt till idag när man fortfarande pratar om “bestsellerism”. Snittet på kavajerna har förnyats avsevärt på 20 år, kan vi snälla ha en ny kulturdebatt snart.