Jag är otroligt kluven inför att skriva om den här boken. Å ena sidan: jag längtade efter att läsa den här när jag var på jobbet och när jag kom hem och hade för ont i huvudet för att läsa samt på morgonen direkt när jag vaknade. Jag ville verkligen veta vad som skulle hända.
Å andra sidan: boken är så full av klichéer att det är märkligt att jag vill läsa den. Kvinnan i det sjuttonåriga äktenskapet som städar bort sin ångest och sitt dåliga samvete när hon inte orkar svara på dotterns godnattsamtal på mobilen. Den arbetsnarkomaniga mannen i det sjuttonåriga äktenskapet som är otrogen med en mycket yngre kvinna och inte klarar av markservicen (han värmer på samma sorts frysmat flera dagar i rad) när frun lämnar honom vilket i sin tur får frun att oroa sig för hans hälsa. Vi har även det ensamma gubborginalet på “Landet” som har ett hjärta av guld när det gäller. Och den starka väninnan som släpper allt och finns där men förebrår henne för hennes kontrollbehov och ansvarskänslorna gentemot familjen.
Visst finns dessa klichéer på riktigt, dessa stereotypa könsroller där mammorna är familjens projektledare och lantisarna som inte städar efter sig och som kan betraktas som ett charmtroll trots att de beter sig illa. Dessa bör skildras, men också problematiseras, som exempelvis i Karolina Ramqvists genialiska Flickvännen.
Det är på den nivån att jag gläds när han Josse kör rattonykter efter en #prataomdet-situation (som det dock aldrig pratas om) på ett hotell i Visby. Jag hoppas att hon ska köra på någon, köra av vägen, bli stoppad av polisen, att berättelsen ska vända. Jag vill skrika som matadoren i tjuren Ferdinand: GÖR NÅT!
Karaktärerna kommentar det stereotypa själva vid minst två tillfällen. Men det är ingenting som räddar Dubbelexponering från sig själv.
Det behövs fler detaljer som levandegör alla generella beskrivningar av gråt och svek. Vid ett tillfälle beskrivs mannens undanflykter på ett väldigt levande sätt, han har inte hört av sig till sina älskarinna på länge och skyller på dottern som knappat in fel kod vilket leder till att han fått sitta i supportkö osv. i en lång harang. Dilber behärskar detta väldigt bra men lägger fokus på annat.
Ofta tänker jag att det är som taget direkt ur en dagbok, det finns en innerlighet bakom berättelsen som gör att jag läser vidare. Men alla som skrivit dagbok själv vet att innerlighet inte nödvändigtvis blir bra litteratur. Det krävs något mer.
Forum 2012
ISBN: 9137137344 Sidor: 251
Omslag: Jens Magnusson
Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Finns den på ditt bibliotek?
6 Kommentarer
Jag gillade att kvinnan sa tack och hej – att hon inte lät udda vara jämt utan tog det jobbiga men respekterade sig själv. Sen kan ju inte alla göra som hon gjorde för att få en paus men principen att hon inte höll på att hitta fel på sig själv var gott.
SPOILER ALERT för alla som inte läst.
Jo det håller jag med om nu när du säger det. Men jag satt hela tiden och önskade att hon skulle stanna kvar på Gotland! Hade inte det varit kul? Typ blivit inredare, snickra egna möbler eller dyl. och jobba deltid på posten. Och kanske att man fått veta att Disa var den som skrivit manuset till pjäsen som Ella spelar.
Visst blev man sugen på att hemmafixa när hon renoverade?! Jag missade helt kopplingen med pjäsmanuset. Aha!
Spoileralert. Jag fick bannor för jag tyckte det var skönt man inte behövde ta parti för någon av kvinnorna men det framgick väl från början att de inte var i samma historia? Håll med.
Ja det får man väl veta rätt tidigt att de heter olika till och med. Du har rätt! Bannorna var ej legitima i det här fallet.
Var lite coolt att de bodde grannar dock, det fattade man ju iofs också rätt snabbt men ändå.
Tur jag inte sätter sifferbetyg i bloggen. Hade lika gärna kunnat sätta en 2:a som en 4:a. Du?
Och ja, jag blev sugen på att renovera ett helt torp :) Är helt inredningstokig men har inte inkomsten att bara totalrenovera och snickra så mycket som jag vill.
Jag sätter diplomatiskt en trea och förstår hur du tänker.