Satt och läste nya numret av Café som kom i brevlådan i förrgår och sa till Katrin att jag känner igen mig i personen som jag läste ett reportage om. Hon svarade snabbt “Jasså en mördare?”. Och när jag ifrågasatte varför jag skulle göra det påpekade hon att det på reportagets formgivning såg ut som att jag läste ett “Dokument”. Detta är årets bästa iakttagelse! För av någon anledning blir det ofta ett Dokument när det ska skrivas om olika typer av brott i tidskrifter eller söndagsbilagor.

Ett Dokument skapas med en eller flera av följande ingredienser: sönderrivna lappar som fond till rubrikerna, typsnitt som liknar skrivmaskinstext som skrivits med hårda bestämda tangenttryckningar, suddiga bilder tagna med autofokus på någon semesterresa långt innan förövaren förvandlades till det monster han senare skulle bli och sist men inte minst: passbilden från åttiotalet eller i vissa fall en faksimil från högstadiets skolkatalog.

Reportaget jag kände igen mig i handlade för övrigt om Burk-Curt. En ung man med lovande betyg som sakta men säkert isolerade sig från samhället och börjat samla pantburkar. När han dog visade det sig att han samlat burkar för flera miljoner kronor och nästan inte gjort av med något och vars sista önskning i livet var att man INTE skulle sätta in en dödsannons i tidningen för det skulle tidningen bara tjäna en massa pengar på.

Nu ska jag läsa intervjun med Robin Söderling. Förlorade pengar på honom i förra årets Wimbledonfinal men jag ger honom mer än gärna en chans till. Det var en spännande match.