Min resor med Diana av Cecilia Hagen är en av mina favoritböcker som jag har för mig följde med ett magasin som sommarpocket för en massa år sen. Efter att ha läst den ville jag dricka Pimms med färska jordgubbar, kolla på Wimbledon (läs: alla fina hattar på Wimbledonpubliken), äta luncher på Ritz i Paris och jobba som volontär.

Jag förstår inte varför jag inte läst Diana förrän nu. Den har ett fantastiskt omslag och är utgiven av den nu insomnade Modernistasystern Feminista. Allt talar för den.

Och det är givetvis en bra bok, även om man har läst Cecilia Hagens. Dianas butler som också blev hennes nära vän är en person som inte alls nämns i Hagens bok t.ex. Och Julie Burchill imponerar med sina kulturella referenser som sträcker sig mellan operan Tosca och Toadstool.

Det fantastiska med boken är dock också det som är problemet med boken. Burchill hårddrar varenda situation som beskrivs. Alla omkring Diana vill henne illa och är idioter och dåliga på allt de gör, utom att medvetet konspirera mot Diana.

Det är bokens svaghet eftersom det ibland blir uppenbart överdrivet, Burchill kan omöjligt veta hur huvudpersonerna tänkt i många av de situationer hon beskriver. Det här är en essäliknande fackbok och inte en fiktionaliserad biografi.

Å andra sidan är det är bokens styrka eftersom den kvinnosyn och det system som möjliggjorde förtryckandet av Diana behöver rivas ner, man kan inte diskutera det, inte förbättra det, inte polera bort skavankerna. Och Burchill vet hur man svingar en slägga. Hon är känslomässigt engagerad och otroligt skicklig på att formulera meningar som är humoristiska, sorgliga och politiska på en och samma gång.

“När män är arga och upprörda reagerar de med att skada andra; när kvinnor är arga och upprörda reagerar de med att skada sig själva; genom bulimia och anorexia, genom att skära sig och ta livet av sig, eller genom att gifta sig med någon i familjen Windsor.”

Det är skönt att få bli arg som läsare. Att en etablerad journalistisk legend vågar säga hur sadistisk och vidriga många av dessa människor är. Det är befriande att slippa “å-andra-sidan”.

Däremot blir man lika ofta arg på författaren som på de hon beskriver. Boken är full av generaliseringar. Ofta syrliga och underbart träffande. Ibland osannolika. Diana balanserar inte på en tunn lina, den ramlar av lika ofta som den gör lyckade frivolter. Vad är t.ex. syftet med att kalla fotomodeller för “hur billiga som helst”? Vad är syftet med att påpeka att Camilla Parker Bowles är fulare än Diana och försvara “steningen” av henne som ägde rum på ett varuhus? Vad är syftet med att hävda att kvinnor inte kan jaga utan att bli känslokalla som följd?

Det finns många såna frågor. Lika många som det finns bra formuleringar. Det är en ojämn läsupplevelse som i ordets rätta bemärkelse väcker debatt hos alla som läser den.

Allra bäst blir den tyvärr på de allra sista sidorna. Där ger Julie Burchill mer av sig själv än någon annanstans i boken och man får en nyckel till alla de hårda generaliseringarna.

Den här boken har allt som krävs för att man ska kunna geniförklara Julie Burchill. Tyvärr har den även en hel del annat.